Har du som lärare tänkt på hur barn relaterar till oss vuxna på så olika sätt? Det finns barn som det är lätt att lära känna. De vänder sig till dig som lärare både då något är svårt och då de har något roligt de ivrigt vill berätta. Sådana barn skapar lätt goda cirklar runt sig. De vet hur man umgås med andra och bygger under årens lopp upp en allt större skicklighet i social förmåga. Någonstans djupt inom dem finns en grundmurad vetskap om att en vuxen finns där för mig om jag behöver. Andra människor går att lita på för det mesta. Jag litar på dig och du litar på mig. Men så finns det barn som inte har lika lätt att lita på oss vuxna. En del av dem drar sig mer undan i sitt eget skal. Det är inte så lätt att veta var man har dem alla gånger eller att få kontakt med dem. Och så finns det barn med mer utmanande, besvärligt beteende som inte heller alltid är så lätta att nå fram till.
I psykologin finns ett berömt experiment som under decenniers lopp har använts inom hundratals studier. Experimentet går under namnet ”Strange Situation” och idén med det är att se på hur små barn på 1-1,5 år reagerar på att korta stunder bli lämnade ensamma på ett främmande ställe och med en främmande person. Man såg ganska snabbt olika mönster i hur barnen reagerade.
En del av dem reagerade just inte alls på att deras förälder försvann eller att en främling tog hens plats. De fortsatte bara att leka på egen hand. Väldigt lättskötta kan man tycka.
Andra barn protesterade vilt mot att föräldern på det nya stället bara gick sin väg, men då föräldern kom tillbaka kunde de rätt snabbt låta sig tröstas igen.
En tredje grupp var mer svårtydda i sina reaktioner. De ville inte att föräldern skulle gå, men blev inte heller lugna då hen kom tillbaka utan kunde visa ilska och trots.
Forskarna var från började övertygade om att de lugna barnen var de mest välanpassade – skönt och lugnt, inga protester. Men de var kloka nog att vänta med att dra några slutsatser. I stället fick grupperna bara heta A, B och C. Sen väntade man – och väntade – och följde med hur barnen utvecklades under åren, fick vänner, hanterade känslor och hur de mådde. A gruppen – de som från början inte hade reagerat just alls på att en viktig vuxen försvann – visade sig klara sig rätt dåligt. I stället hade de tidigt lärt sig att ge upp, stänga av, undvika närhet och inte förvänta sig något positivt gensvar från sin omgivning. Barnen i grupp B (de som protesterade men kunde tröstas) klarade sig däremot bra: De hade lärt sig att knyta an till trygga vuxna och skapa goda kontakter till andra människor. Att höra till C gruppen var ett annat dåligt alternativ. De visade sig vara barn som växt upp med väldigt oförutsägbara föräldrar, där barnen inte kunde veta om vuxna fanns där för dem eller inte.
Mönstren tar sig förstås olika uttryck i olika åldrar, men jag tror att du har av alla de här barnen i din skola och också i din klass, från de trygga till de mer otrygga. Med A- och C-grupperna är det en extra ansträngning att vara den trygga vuxna de barnen inte haft turen att möta från början. Men redan en lärare som lyssnar kan vara den eleven aldrig glömmer.
