Pengar och ungas inställning till ekonomi blir alltid ett hett samtalsämne på mina kurser i samhällsdidaktik. Nyheterna haglar tätt om skillnader mellan generationer och kön gällande inställningen till ekonomi. För många pojkar och unga män finns det en viktig drivkraft i det egna livet: att bli rik. Det är kanske inte så konstigt. Miljardärer som åker privatjet och bygger bunkrar får utrymme i medierna. Det livet kan se lockande ut. Vem vill vara en förlorare liksom?
Det är bra med drivkraft. Det tycker också Rutger Bregman som i boken Moralisk ambition (en stark rekommendation för den som skaffar stipendieböcker till elever!) berättar att drivna företagare och innovatörer har räddat flera liv än Malala, Mandela och Moder Teresa tillsammans. Det går att hitta på saker som gör skillnad för många människor, och då kan man verkligen känna sig som en vinnare. Bregman frågar sig ändå varför så många av världens smartaste och mest drivna människor idag använder sin förmåga och kraft till meningslösa saker, som att slipa algoritmer så att vi köper ännu mera, eller i praktiken så att de rikaste blir ännu rikare. Detta i en tid då vi inte saknar verkliga problem att lösa.
Han har fått kritik: har vi inte tillräckligt av framfusiga entreprenörer och för lite människor som är villiga att sitta ner, ge plats åt andra och lyssna? Men jag tror att Bregman har rätt i att det finns människor, påfallande ofta unga, som behöver få ta tag i saker och helt enkelt få göra saker själva.
Företagsfostran hör till läroplanen på alla nivåer. Här finns utrymme för drivkraft! Ändå presenteras företagsfostran rätt så sällan som medel för att hitta lösningar till våra mest pressande problem. Så skulle det kunna se ut: att innovera kunde vara att hitta lösningar på riktiga problem i stället för att hitta på nya produkter och tjänster att marknadsföra. För när våra smartaste hjärnor slipar algoritmer som maximerar konsumtion så är det tid och energi som kunde ha använts på att tänka ut hur vi kan genomleva och motarbeta klimatkrisen, hur vi kan styra AI-utvecklingen till att tjäna människor och inte tvärtom, hur vi kan bygga starkare demokratier osv.
Till syvende och sist är väl frågan vad man gör med sin rikedom om världen brinner. För att leva i en bunker kan väl knappast vara särskilt roligt ändå.
