Jag suckar över att utbildningsfinansieringen i Finland i praktiken har stått stilla i två decennier, med några välkomna men tidsbegränsade undantag som till exempel finansieringen av stödreformen. Jag suckar också över att resurserna till utbildningen fortsätter att krympa, trots att inget formellt nedskärningsbeslut fattats.
Högst sannolikt kommer utbildningen de närmaste åren att präglas av den föreslagna skuldbromsen, något som även begränsar nästa regerings möjligheter att satsa på utbildning.
Samtidigt minskar befolkningen snabbare än väntat. Kommunerna granskar sina skolstrukturer, väger närskolor mot elevunderlag, flyttar pengar mellan budgetrader och försöker få ekvationen att gå ihop. Mitt i allt detta får vi inte bli fartblinda. Vi får inte glömma att varje barn fortfarande har samma rätt till utbildning av hög kvalitet. Färre elever får inte bli en ursäkt för minskad lärartäthet, mindre närvaro eller lägre utbildningsambitioner.
Våra medlemmar är tydliga då de säger att en högre lärartäthet inte är en fråga om lyx, utan snarare en grundförutsättning för kvalitet. Mindre undervisningsgrupper och fler vuxna skapar trygghet, arbetsro och verkliga möjligheter att möta bland annat det ökade behovet av stöd. Fler lärare behövs för att kunna ge unga den kunskap de behöver för att både ta sig an världen och förändra den.
En ökad lärartäthet är också en viktig framtidsfråga för branschen. Vill vi att unga ska vilja bli lärare och undervisa också i framtiden, måste vi se till att de som redan valt yrket känner att deras kompetens värderas och att deras arbete är möjligt att utföra.
I ett Finland som svajar behöver vi hålla fast vid det som alltid burit oss: utbildning och bildning. Men för att det här ska bli verklighet krävs tillräckligt många lärare.
I Sverige har man ett system där uppgifter om befolkning, utbildning och lärarkår knyts samman. Man slås av hur logiskt och användbart det är när helheten fungerar. Ett system där man varje höst samlar in detaljerad information. Man gör det inte för att exponera individer utan för att möjliggöra prognoser, analyser och skapa underlag för mera hållbara beslut.
Finland har samma administrativa förutsättningar, vilket får mig att stanna upp och tänka efter. Vi har personnummer, vi har strukturen, vi har allt som krävs. Varför bygger vi då inte ett motsvarande system för prognostisering? Varför saknar vi fortfarande ett hållbart lärarregistersystem? För att möta de utmaningar som väntar behöver vi prognoser som håller över tid. För de nyutexaminerade lärarna, för yrkets attraktionskraft och framför allt för barnens rätt till en kvalitativt god utbildning. Det är så vi bygger ett hållbart Finland.
