Inger Damlin

I huvudet på en tidigare rektor

Sätter mig ner i salen, omgiven av rektorer. Jag lyssnar till sorlet, ser leenden i möten och känner av samhörigheten. Det är FSL-kurs på gång och vi har samlat ett trettiotal av våra rektorer, en helg i januari.  

Som rektor har du händerna på ratten och styr. Du kan planera, forma och sätta spår. Möjligheterna att påverka är uppenbara och så gott som oändliga. Det innebär också ett stort ansvar att åstadkomma en bättre skolvardag för alla och det kräver ett brett engagemang. 

Diskussionen i salen kommer i gång, det är högt och lågt om rektorsvardagens olika dimensioner. 

Att kunna slutföra ett jobb och komma i mål med sina uppgifter ger den där viktig känslan av kontroll i arbetet, en nyckelfaktor när vi pratar arbetshälsa. En del av rektorsjobbet består av sådana uppgifter, men en mycket större del handlar om uppgifter som bara landar på ens bord, som man förväntas lösa. Ofta med snäv tidtabell.  

Men rektorsjobbet, det är världens bästa yrke, hör jag en erfaren rektor säga under kursen. 

Och visst är det så. Drivkraften i jobbet är större än siffror och strukturer. Eleverna och studerandena, de underbara juvelerna, det är deras framtid som formas under rektorns ledning. Någonstans i de trakterna hittar rektorn sin drivkraft. Jag tror och jag vet att det är via fokus på det goda som rektorerna håller sig flytande i skolvardagen. 

Att vara rektor är ett ensamt yrke, är det någon som säger. Och att vara ny rektor kan te sig ännu mera ensamt. FSL pratar varmt för mentorering av nya rektorer, men också av rektorer mitt i karriären. Att ha möjligheten till stöd, både yrkesmässigt och socialt, kan vara en faktor som sänker tröskeln till yrket och senare också bidrar till värdefull professionell utveckling.  

I Svenskfinland är det populärt med ledarskapsutbildning. Trots det är det allt för få som vill pröva på rektorsjobbet. Det är mer regel än undantag med bara en, eller på sin höjd två sökande till rektorsjobben just nu. Det är inte bara läraryrkets attraktionskraft som måste stärkas, allt för få lockas till rektorsyrket och det är en alarmerande trend som vi måste vända. 

Ambitionsnivån för den finländska skolan är hög och utan engagerade rektorer är det omöjligt att uppnå målsättningarna. Att garantera faktorer som meningsfullhet, en hanterbar arbetsbild och konkurrenskraftig lön kommer att vara avgörande för yrkets attraktionskraft framöver. Någonting måste göras och det fort. Nu behövs rektorn mera än någonsin.