Jag skulle precis hämta bergskilarna från ankarstuven, utanför Saggö på norra Åland, när det plingade i fickan. På väg upp på stranden igen kollade jag skärmen. Där var så dåliga nyheter att jag fick sätta mig på klippan en stund efter att ha fäst båten.
En vän och kollegas unga vuxna barn hade gått bort, efter många år av psykisk sjukdom. Hur kan jag hitta någon mening i det här, frågade pappan i sitt tal på minnesstunden. Hur kan man? Jag vet inte.
Vi är många som har vuxna barn med delvis liknande utmaningar. Några har jag pratat med under åren. Öppet och direkt, med ord också för det allra värsta. Det har känts bra. Gett stöd för att orka och vilja göra annat än oroa sig. Men när det värsta verkligen händer är det ändå djupt och långvarigt skrämmande. Eftermiddagen på Saggö konkretiserade avgrundens närhet.
Jag försöker ofta möta sorg och annat jobbigt med görande, eller åtminstone tal om det. Det är vad det är. Knappast särskilt ovanligt. Och en sak jag tänker på under resten av semestern är vad jag och andra pedagoger som på olika sätt är spindlar i det utbildningsnät som precis varje ung människa är del av under många långa ungdomsår, vad vi har gjort, och inte. Och vad vi kunde göra.
Det är frestande att också här säga ”jag vet inte”. Det skulle vara sant, och medkännande och ödmjukt inför det möjligen omöjliga. Men också uppgivet, utan vare sig krav eller möjlighet till utveckling. Att inse sina begränsningar är bra, men att inte försöka flytta på dem är uselt. Okunskapen är pedagogens existensvillkor.
I sittbrunnen och ruffen under de kommande dagarna pratar jag därför om det. Om alla de möten, mellan elever och lärare, som man är med om innan man fyller tjugofem. Om det finns något i dem som kunde göras ännu bättre.
Jag inser att det är ett sätt att hantera mina egna känslor, och att jag nu använder det här utrymmet för delvis samma sak. Igen. Mående, i stället för solbrun sensommarpepp eller förstaklassares lippisar eller nya studerande eller mobiltelefoner eller krig.
Men sådan är krisen, att den är konkret och tar den plats den kräver. Sätter perspektiv på saker. Påminner om att allt det här psykiska välmåendet som kanske börjar kännas tjatigt, att det är helt på riktigt att det behövs mycket mera av det i skolan. Och att allt det vi som pedagoger möjligen inte vet om psykisk hälsa, att det fortfarande inte är vårt problem utan vår möjlighet.
