I slutet av 1990-talet blev jag aktiv inom Förbundet för lärarna i historia och samhällslära. Då insåg jag plötsligt att lärare undervisade olika mycket, trots att vi arbetade dörr i dörr och med samma klasser. Våra läsordningar såg helt olika ut. Det som skilde oss åt var vilka ämnen vi undervisade i högstadiet och gymnasiet.
När jag uttryckte min frustration inför mina äldre och mer erfarna ämnesbröder och -systrar och undrade varför de inte hade gjort något åt saken, skakade de bara på huvudet och slog ut med händerna. Bland annat sade JP: ”Inget kommer att förändras under min lärarkarriär, men kanske du kommer att få se att usken blir mer rättvis innan du går i pension.”
Året var 1999.
”Skamligt”, tänkte den unge och naive magister Wallenius. Påverkan är mitt vapen, och som jag hade studerat i sju långa år – självklart skulle jag, vi tillsammans ändra på denna oförrätt. En uppenbart osolidarisk lönepolitik borde givetvis gå att förändra. Argumenten fanns framför oss, klart och tydligt.
Under 20 års tid skrev jag brev och insändare. Jag skrev ut mig ur facket och skrev in mig i facket. Jag talade på mässor och under föreläsningar där någon möjligen kunde tänkas lyssna och bry sig om usken. Jag bedrev lobbyarbete tillsammans med kollegor inom FLHS gentemot OAJ:s chefsförhandlare Juha Jääskeläinen och Petri Lindroos. Vi skrev till riksdagens justitieombudsman tillsammans med mina ämneskollegor. Jag var aktiv inom Aineenopettajaliitto och började ofta mina inlägg på olika lärar- och ämneslärarmöten med orden: ”För övrigt anser jag att usken borde bli mer rättvis.”
Men inget hände. Usken är idag densamma som när jag började min lärarkarriär och devisen som jag en gång hörde gäller ännu, läroplaner kommer och går men usken den består.
Jag har säkert lagt ner timmar, veckor – ja, till och med månader – på att försöka göra vårt lönesystem mer rättvist genom olika former av påverkan, utan att lyckas. Jag har gång på gång slagit huvudet i väggen. Därför händer det nu, när mina unga ämnesbröder och -systrar på lärarmöten tar upp frågan om vi möjligen kunde tänkas jämka undervisningsskyldigheten på skolnivå, till exempel i samband med helhetsskapande veckor och temadagar, där vi till hundra procent gör exakt samma sak som alla andra ämneslärare, och möts av ett ”nej, nej, nej”, att jag svarar som JP en gång gjorde:
”Inget kommer att förändras under min lärarkarriär, men kanske du kommer att få se att usken blir mer rättvis innan du går i pension.”
Jag slår ut med armarna och skakar på huvudet. Jag har misslyckats.
Året är 2026.
