I några månader har skolorna levt i sin nya vardag. Reformen av stödet för lärande har trätt i kraft, och även om det ännu är för tidigt att säga hur förändringen kommer att påverka undervisningen på sikt, börjar vissa mönster redan synas.
En fråga som dykt upp handlar om hur det gruppspecifika stödet ska rapporteras. Avsikten med reformen var uttryckligen att minska lärarnas administrativa börda och därmed frigöra tid för undervisning och samarbete med eleverna. Därför är det bekymmersamt när jag fått signaler från fältet som talar om motsatsen.
Utbildningsstyrelsen har nyligen förtydligat sina anvisningar. Varken lagen eller Utbildningsstyrelsen kräver att gruppvisa stödåtgärder dokumenteras på individnivå. Om sådana krav ändå upplevs finnas, handlar det om lokala beslut, inte nationella bestämmelser. Här behöver kommunerna och skolledningarna ta sitt ansvar. När gränsen mellan gruppstöd och individuellt stöd dessutom blir otydlig, ökar risken för felaktiga anteckningar och missförstånd. I värsta fall kan registreringen till och med ge en missvisande bild av att stöd som ges till hela gruppen skulle vara individuellt. Det här har aldrig varit reformens syfte. För att reformens andemening ska uppfyllas måste man våga se över sina egna rutiner och fråga sig: är all dokumentation verkligen nödvändig?
Jag hoppas alltså att man i kommunerna nu bekantar sig med de uppdaterade anvisningarna så att reformen kan verkställas på ett ändamålsenligt sätt så att lärarnas administrativa börda kan minskas.
Reformen av stödet för lärande är bara en av flera förändringar som präglar skolvardagen just nu. Mobilförbudet är en annan. Där har vi redan sett tydliga effekter. I en kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Det är en positiv utveckling! Och i klassrummen rapporteras det om bättre arbetsro, när mobiltelefonerna inte längre distraherar.
Från och med det här läsåret har vi dessutom ökat antalet undervisningstimmar i matematik och modersmål utan att utvidga läroplanen. Den grundläggande utbildningen har genomgått stora förändringar på kort tid. För att de ska bära frukt krävs nu också arbetsro för lärarna.
Samtidigt måste vi också våga blicka framåt. Då världen omkring oss är i förändring behöver också skolan och undervisningen hänga med i utvecklingen för att kunna ge eleverna de bästa möjliga verktygen för livet. Framtidsarbetet inom grundskolan, som baserar sig på regeringsprogrammet, jobbar just med det här. På lång sikt behöver vi se över både utbildningens mål och metoder, så att de svarar mot den tid vi lever i och kommande utmaningar. Tyngdpunkten i grundskolans framtidsarbete ligger på kompetens, ekologisk hållbarhet och tekniska lösningar. Arbetet som den här perioden kört igång genom tre arbetsgrupper är första steget till att ta fram en vision och bland annat se över inlärningsresultaten. Nästa steg, som att se över läroplanen, förväntas ske under nästa regeringsperiod.
Finlands framgång och konkurrenskraft baserar sig på vår höga kompetens och på jämlika möjligheter till utbildning oberoende av bakgrund. Det är avgörande för ett litet lands framtid.
Jag vill även i framtiden se en skola där elever bemöts jämlikt, där kreativiteten spirar både hos elever och lärare, och där nyfikenheten på framtiden lever. Skolan ska fortsätta vara platsen där elever möts, delar tankar och lär av varandra. Kreativitet behöver människomöten. Och kreativitet behövs för att möta de utmaningar vi ännu inte ens kan föreställa oss.
