Kontakten till eleverna och själva undervisningen är någonting som återkommande dyker upp när man talar om faktorer som gör att lärarna trivs i sitt yrke. Kort och gott: lärare vill undervisa. Det är inom det pedagogiska som de besitter sin kärnkompetens.
I ett klimat med växande arbetsbelastning hör man ofta lärare säga att det inte är själva undervisningen som tynger dem. Tvärtom kan de rent av tänka sig att undervisa mera förutsatt att andra belastande faktorer kunde minimeras. Visserligen kräver ett utmanande elevunderlag allt större ansträngningar i själva undervisningssituationen, men den biten hanterar man väl. Här är lärarna på sin mammas gata och man har kunskapen och redskapen som behövs.
Det som belastar lärarkåren mer är den ökande arbetsmängden utanför det egna klassrummet som inte har mycket med undervisning att göra. Lärarna tvingas i allt större utsträckning agera inom områden där de sakar utbildning och kompetens. Lärare är pedagoger, frågor inom till exempel elevhälsa och -vård hör strängt taget till andra yrkeskategorier med en annan sorts kunskap.
Frågan är om det finns skäl att revidera synen på lärarrollen.
Också om man ser till arbetstidssystemet är det sällsynt tydligt vad en lärare bör ägna sin tid åt. Ordet undervisningsskyldighet säger det mesta. Det finns en konsensus kring vad som är kärnuppdraget. Samtidigt vet vi att samplaneringstiden, som ska rymma uppgifter vid sidan av den egna undervisningen, tenderar svälla hela tiden.
Lärarrollen har, med rätta, definierats rätt snävt att handla om undervisning. Frågan är ändå om lärarkåren i framtiden tvingas omvärdera din definition. Det är en diskussion som kan ruska om läraridentiteten, men debatten kan bli aktuell snarare än vi tror. Det stora spöket i sammanhanget är den katastrofalt låga nativiteten. Årskullarna minskar och skolor stängs. Vi har bara sett upptakten ännu.
FSL har konstaterat att det här inte enbart är ett hot, resultatet kan också vara en högre lärartäthet. År 2019 var dåvarande undervisningsministern Sanni Grahn-Laasonen inne på samma linje. En möjlighet då årskullarna minskar är att man använder den resurs som frigörs till att utveckla skolan, sade hon i en intervju för tidningen Läraren.
Frågan i det sammanhanget är om det finns skäl att revidera synen på lärarrollen. I en verklighet där risken att arbetstillfällen försvinner är överhängande är det kanske klokt att ställa frågan om det finns arbetsmoment som kunde fogas till lärarprofilen. Kunde man tänka sig att i större utsträckning fylla en del av usken men annat än undervisning? En allt för snävt definierad lärarroll kan också bli begränsande.
