För första gången någonsin är kommunalvalet ett renodlat bildningsval. Efter att social- och hälsovården flyttat till välfärdsområdena utgör bildningstjänsterna kommunernas klart största ansvarsområde. Omkring 60 procent av kommunens budget och uppdrag hänför sig till utbildningssektorn. Staten kommer in med sin beskärda del av finansieringen men det huvudsakliga ansvaret för hur utbildningen arrangeras ligger på kommunal nivå. Den kommunala självstyrelsen är stor och därmed är också de lokala beslutsfattarnas inflytande omfattande.
Med tanke på det skulle man kanske kunna tro att utbildningsfrågorna skulle ligga högst på agendan inför valet. Så har det ändå inte varit. Välfärdsområdesvalet och vårdfrågorna har dominerat valrörelsen. Kostnaderna inom välfärdsområdena har i rasande takt stigit med 2 miljarder euro och regeringen har aviserat att nedskärningar är att vänta. Välfärdsområdenas ekonomi har haft röda siffor allt sedan starten. En smula paradoxalt då ju huvudpoängen med hela social- och hälsovårdsreformen var att komma åt de skenande kostnaderna.
När sjukvårdkostnaderna skjuter i höjden sväller den offentliga ekonomin och det får återverkningar också inom utbildningsfältet. Regeringen har signalerat att nedskärningar på 75 miljoner kommer att bli aktuella inom Undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, men det är ännu inte klart vilka områden som kommer att drabbas. Undervisningsminister Anders Adlercreutz (SFP) har ändå låtit förstå att den grundläggande utbildningen ska skyddas i sammanhanget. Regeringens devis ”vi skär inte i utbildningen” klingar allt ihåligare. Yrkesutbildningen har redan drabbats av nedskärningar på omkring 120 miljoner euro.
Regeringens devis ”vi skär inte i utbildningen” klingar allt ihåligare.
En ansträngd offentlig ekonomi, mörka moln i form av statlig åtstramning samt ett sviktande elevunderlag kan innebära en utmanande fullmäktigeperiod i många kommuner. Ekvationen blir extra knepig då man samtidigt från statligt håll har utbildningspolitiska ambitioner i form av utökat timantal i lågklasserna samt en satsning på det förnyade stödet för lärande. Det råder konsensus om att den olyckliga nedåtgående Pisaspiral som Finland har sugits in i borde brytas. Utan insatser, både statliga och kommunala, förblir det dock en from förhoppning. De beslutsfattare som väljs in i fullmäktige kommer att ha stora möjligheter att påverka vilka förutsättningarna för en kvalitativ utbildning kommer att vara i hemkommunen de närmaste åren. I sista hand är det kommunfullmäktige som fattar beslut om hur resurserna ser ut. Utökas timantalet så som regeringen önskar och följer man lagstiftarnas intensioner i fråga om hur stödet för lärande genomförs? Nu är det upp till bevis. När sparkraven duggar tätt behövs beslutsfattare som står upp för utbildningssektorns behov. Fram för allt efterlyses politiker som rakryggat är beredda att försvara den finlandssvenska skolan.
