Hur ska man garantera att de medel som statsmakten avsätter för utbildning de facto också når ända fram till klassrumsgolvet? Frågan har, tyvärr, aktualiserats vid upprepade tillfällen. Regeringen aviserar något storslaget om utbildningspolitiska reformer men när de sedan ska förverkligas visar det sig att innehållet blivit urvattnat i den kommunala tappningen. Så var exempelvis fallet med det utökande timantalet inom grundskolans lägsta klasser. Reformen blev på många håll ett slag i luften.
Risken är överhängande att det går på samma sätt med reformen av stödet för lärande. Regeringens satsning är inte helt blygsam, årligen avsätts ca 100 miljoner euro för ändamålet. Bland kommunerna är ändå förfaringssättet beträffande reformen brokigt. I vissa kommuner har man redan på vårvintern öronmärkt budgetmedel för ändamålet, men på vissa håll har planeringen med nöd och näppe kommit i gång trots att reformen träder i kraft i augusti. Och det verkar råda delade meningar om vad förändringen riktigt kräver av kommunerna.
I just detta specifika fall har Undervisnings- och kulturministeriet aviserat att man kommer att sätta kommunerna under lupp. Det verkar finns en ambition att se till att medlen verkligen når fram. Det är välkommet. Hur starka incitamenten blir och vilka mekanismer som UKM kan komma att ta till återstår att se. Dessvärre har statens verktyg i detta avseende varit rätt trubbiga.
Oberoende av i vilken skola en elev går i landet så ges samma förutsättningar.
Den kommunala självbestämmanderätten är nämligen stor och i Finland har vi en stor tillit till att man lokalt har de bästa förutsättningarna att skapa de bästa lösningarna. Frågan är ändå om det inte skulle finnas fog för ett lite fastare statligt grepp inom utbildningspolitiken. Frustrationen bland undervisningspersonalen är förståelig då klyftan mellan de nationellt uttalade målen och realiteterna på fältet bara växer. Här kan man inte enbart rikta ett anklagande finger mot kommunerna. De tvingas operera inom ramen för de verksamhetsförutsättningar som givits dem. När kommunekonomin är njugg och staten inte fullt ut kompenserar de uppgifter man ålägger dem blir ekvationen svårlöst.
Finland har kunskapsmässigt tappat terräng i Pisaundersökningarna. Men på en punkt är vi fortfarande en absolut toppnation. Pisa visar att skillnaderna mellan våra skolor är små, också om de har ökat en aning. Kort sagt: Oberoende av i vilken skola en elev går i landet så ges samma förutsättningar. Det här kan kanske beskrivas som den största styrkan i det finländska utbildningssystemet, ett trumfkort som det lönar sig att slå vakt om med händer och tänder. Men det kräver en fast hand från UKM. Kommunerna kan inte tillåtas gå sin egen väg och skapa lösningar som står i strid med de nationella ambitionerna.
