Den första augusti trädde reformen om det förnyade stödsystemet i kraft. ”Det här är regeringens största enskilda satsning på skolan. Varje elev ska få det stöd hen behöver med låg tröskel och i rätt tid.” Det slog undervisningsminister Anders Adlercreutz fast när lagförslaget skickades till riksdagen.
En av reformens centrala målsättningar är att minska på byråkratin utan att äventyra elevernas rättsskydd, betonade Adlercreutz. Det tidigare trestegsstödet kritiserades för det omfattande dokumentationskravet vilket resulterade i att byråkratin slukade energin och tiden för elevstöd naggades i kanterna.
Nu när stödreformen har landat i skolorna verkar en viss dokumentationsiver finnas kvar. Både FSL och finska lärarfacket OAJ har kraftigt motsatt ett förfarande där utbildningsanordnarna kräver dokumentation för varje elev efter gruppspecifika stödåtgärder. Det finns ingen skyldighet till det, är lärarfackens entydiga tolkning. Undvik pappersarbete, låt resurserna gå till undervisningen, lyder budskapet.
Inte heller i Utbildningsstyrelsens anvisningar finns något krav på dokumentation. Enligt UBS ska utbildningsanordnaren årligen anmäla antalet undervisningstimmar som används för gruppvisa stödformer. Något dokumentationskrav utöver det finns inte.
Ett västnyländskt ”jonej” i stil med att det är upp till utbildningsanordnarna att avgöra hur dokumentationen ska ske är på tok för luddigt.
Då lagstiftarnas målsättningar var synnerligen tydliga kan man fråga sig varför dokumentationskraven finns kvar bland vissa utbildningsanordnare. I viss mån handlar det säkert om en gammal vana. Någon form av ängslighet spelar troligen också en viss roll i sammanhanget. Ett administrativt beslut bör fattas när det kommer till elevspecifika stödåtgärder. Man vill kanske ha något att luta sig emot i samband med det beslutet. Sett ur elevens rättsskydd kan dokumentationen ses som ett slags kvitto för att eleven har erhållit stöd och utgöra en bas för beslutet om elevspecifikt stöd. Här kunde man utan övernitiska dokumentationskrav förlita sig på lärarnas professionalitet och omdöme att bedöma när gruppspecifika stödformer inte är tillräckliga. Det bör vara möjligt att också utan omfattande dokumentation kunna slå vakt om elevernas på rättskydd.
Nu skulle det vara nödvändigt med en tydlighet från ministeriets sida. I regel ligger det på UBS bord att förverkliga och förtydliga lagstiftarnas vilja. Ett västnyländskt ”jonej” i stil med att det är upp till utbildningsanordnarna att avgöra hur dokumentationen ska ske är på tok för luddigt.
