Undervisningsminister Li Andersson vill i tidningen Lärarens intervju inte närmare gå in på en problematik som Finlands svenska lärarförbund har lyft fram. Bristen på elev- och studiehandledare är stor redan nu och kommer ytterligare att förvärras då den utvidgade läroplikten träder ikraft. Reformen för nämligen med sig ett utökat handledaransvar. Hur skall man råda bot på bristen, vill FSL alldeles befogat veta.
Andersson vill inte föregå den kartläggning om det finlandssvenska utbildningsfältet som under Gun Oker-Bloms ledning pågår. Undervisningsministern vill invänta rapporten och fatta beslut om eventuella åtgärder på basis av den. Det måste betraktas som en godtagbar orsak också om man kan tycka att det börjar bli bråttom med eventuella åtgärder. Förslaget är att den utvidgade läroplikten skall träda i kraft 1.8.2021 och därmed skall de elever som nu går på årskurs 9 blir den första årskullen att ta steget in i reformen. Utredningen som tar fasta på den finlandssvenska skolans särart och behov beräknas bli klar i början av nästa år. Ser man på åtgärder som borde vidtas med tanke på den utvidgade läroplikten är tidsramarna minst sagt snäva.
För en minoritet räcker inte lagom när vi talar om skolan. Vi måste vara betydligt bättre än så.
Oker-Bloms rapport är en del av en större helhet. Den ingår som en del av den utbildningspolitiska redogörelse som skall göras under 2021. Där skall man se på långsiktiga strategiska målsättningar för utbildningens del. Målsättningar som sträcker sig över flera valperioder. På så sätt kunde man förhoppningsvis framöver undvika att finansieringen slinker än hit, än dit. De två tidigare regeringarna har kraftigt skurit ner i utbildningsanslagen, och Sanna Marins regering gör nu någon form av korrigeringsrörelse. Utbildningen gör sig betjänt av långsiktighet och dylika sågningsrörelser fram och tillbaka motverkas i bästa fall.
En utbildningspolitisk redogörelse är inte vardagsmat. Den senaste gjordes 2006. Och att man som en del av redogörelsen gör en ”helhetsutredning över den svenskspråkiga utbildningens särdrag, utmaningar och utvecklingsbehov och skapar ett åtgärdsprogram för att garantera likvärdigheten” är anmärkningsvärt. Det bör ses som ett gyllene läge för den finlandssvenska utbildningssektorn.
Det är lätt att bygga upp stora, och kanske orealistiska, förväntningar på rapporten. Varje hänvisning att beslut fattas utgående från den ökar trycket. I Svenskfinland är det viktigt att hitta en gemensam utbildningsmelodi och rapporten kan bli ett dokument som vi kan samlas kring och fungera som en vägvisare för framtiden. För en minoritet räcker inte lagom när vi talar om skolan. Vi måste vara betydligt bättre än så.
