I Svenskfinland är skolfinskan en känslig fråga som med jämna mellanrum debatteras på insändarspalterna. Ofta är det förhållande mellan grammatik och muntliga färdigheter som väcker irritation.
Bläddrar man i en finsk lärobok idag saknas Kimmo med sin boll. Jag fäster mig vid ett uppslag i boken där klimatförändringen är i fokus. Frågan är visserligen högst angelägen, men det ter sig rätt osannolikt att en lågstadieelev som tar sina första språkliga stapplande steg skulle gå in i en diskussion om andelen kväve i atmosfären – på finska.
Språk handlar om kommunikation. En återkommande fråga är om man i undervisningen inte borde satsa mer på den biten, och då uttryckligen på situationer som de unga kan relatera till sin egen vardag. En bra start är att vara bekväm med att köpa en biljett i kollektivtrafiken, eller att göra sig förstådd på finska i affären. Hur skriver jag en ansökan om sommarjobb och hur hanterar jag en arbetsintervju på finska? Med en infallsvinkel där den praktiska nyttan är påtaglig blir säkert motivationen också en annan. Kunskaper i finska är en förutsättning för att klara sig på arbetsmarknaden. Det är beklämmande att det finns elever som efter avklarad skolgång knappt kan öppna munnen på finska.
I tankesmedjan Magmas färska rapport Svenska, finska, engelska – komplement eller alternativ slås föga överraskande fast att det inte är någon självklarhet att unga finlandssvenskar kan finska. Och kunskapsspannet är enormt. Det finns unga som talar bättre finska än svenska och så finns det de som inte kan formulera en mening på finska, konstaterar samhällsanalytikern och språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén.
Om den finlandssvenska skolan inte lyckas hålla ett konstruktivt grepp om undervisningen i finska finns det risk för att vi får mynta begreppet ”Kimmolla on pallo hukassa”.
Den brokiga elevpaletten gör givetvis att den bild av undervisningen i finska som målas upp blir spräcklig. Då den språkliga bakgrunden varierar så stort blir det givetvis utmanande att skapa en undervisning där alla elever får vad de behöver. Samtidigt är det skäl att komma ihåg att de som undervisar i finska är en nyckelgrupp i den svenska skolan. Helt avgörande för den finlandssvenska skolans attraktionskraft är hur väl man lyckas med undervisningen i finska – både vad gäller dem som kommer från enspråkigt svenska hem, men också dem som har en betydligt starkare finska än svenska. Också i Magmas rapport betonas vikten av att komma bort från betoningen på grammatik och skriftspråk. Stenberg-Sirén föreslår satsningar på undervisningen i finska, i synnerhet bland klasslärarna. Deras kompetens är av avgörande betydelse och initiativet är därför välkommet. Om den finlandssvenska skolan inte lyckas hålla ett konstruktivt grepp om undervisningen i finska finns det risk för att vi får mynta begreppet ”Kimmolla on pallo hukassa”.
