Stödet för lärande förnyas. Stödreformen kan beskrivas som en av de viktigaste utbildningspolitiska insatserna under den här regeringsperioden. Antalet barn och unga som är i behov av stöd har skjutit i höjden och insatserna har inte varit tillräckliga.
Reformen träder i kraft 1.8.2025 vilket innebär att man redan nu lokalt bör planera hur man ska verkställa de nationellt uppställda målen. Hur landar reformen i kommunerna? Det är något av tusendollarsfrågan. Eller rättare sagt: Det är en 100 miljoner euros fråga. Regeringen satsar nämligen från och med 2026 årligen ca 100 miljoner euro för att reformen ska kunna genomföras. Och inte står kommunerna lottlösa inför höstens skolstart. År 2025 är statens finansiering 40 miljoner euro.
Från lärarhåll har man ändå uttryckt en oro över att de statliga pengarna inte kommer att nå verkstadsgolvet och att reformen därför löper en risk för att urholkas. Oron är tyvärr inte obefogad. Enligt OAJ:s färska rektorsbarometer uppger en av tre rektorer att tilläggsfinansiering inte är att vänta hösten 2025.
Om staten utökar kommunernas finansiering med 100 miljoner måste det vara en självklarhet att det också märks i klassrummen.
Det är förbluffande. Om staten utökar kommunernas finansiering med 100 miljoner måste det vara en självklarhet att det också märks i klassrummen. Allt annat är otänkbart. I de kommuner där man väljer att inte nämnvärt utöka resurserna för stödet för lärandet från och med höstterminen ignorerar man medvetet lagstiftarnas vilja. Förfarandet är oacceptabelt och här bör både kommunala tjänstemän och beslutsfattare se sig i spegeln.
Tyvärr är det ett återkommande problem att kommunerna väljer att inte använda statliga pengar så som det är avsett. Det kanske mest flagranta exemplet är det så kallade coronastödet på 70 miljoner som Undervisnings- och kulturministeriet betalade ut år 2020. Tanken var att lappa de kunskapsluckor som pandemin hade åstadkommit. Men det fanns kommuner som hade mage att lyfta stöd, men samtidigt permittera sin undervisningspersonal. Det tricket genomskådade dock UKM. De kommuner som tog till detta högst tvivelaktiga förfarande tvingades betala tillbaka coronastödet. Till exempel Kouvola fick krypa till korset och återbetala 1,5 miljoner.
Coronastödet var projektpengar som kommunerna skulle ansöka om och därför kunde man vid UKM ha en permitteringsklausul. Men medlen för stödet för lärande är inte öronmärkta utan en del av kommunernas permanenta finansiering. Vid UKM har man identifierat problemet med att den statliga finansieringen inte alltid landar så som man har hoppats. Därför kommer man att följa upp hur medlen används. Det blir offentligt hur kommunerna agerar, säger statssekreterare Mikaela Nylander. Det är inte bara välkommet, utan helt nödvändigt, att UKM tar ett fastare grepp i frågan. Kommunerna kan inte tillåtas köra ett eget utbildningspolitiskt race.
