Fritjof Sahlström

Jag läser om självskador

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skriver i sin fina biografi Mitt förnamn är Ronny om hur hans nya kompisar och deras Bill-böcker fick honom att se hur deras värld var beskriven och hur de ”själva använde det språk med vilket den beskrevs”. 

Ambjörnsson skriver om sin klassresa. Jag läser om självskador, självmord, ätstörningar och diagnoser i svenska BRIS senaste barnrapport. Jag ser min värld beskriven. Och jag känner igen mina kollegers och vänners. 

Vi är medelålders nu, de flesta. I gliporna mellan sakerna hinner vi, som föräldrar gör, skryta om våra barn, så diskret vi förmår. Men nuförtiden är inte bara framgångsberättelser vi delar. Och jag tror att det är fler än oss som har barn som har det trassligt.

BRIS barnrapport stöder den misstanken. Mellan 2016 och 2023 har psykisk ohälsa i barnens samtal ökat med nästan två och en halv gång. Samma utveckling finns vid det här laget i många rapporter, till exempel från Mannerheims barnskyddsförbund, Mieli och THL. Samtal om självdestruktivitet, självmord, ångest och ätstörningar ökat mellan fyra och fem gånger under samma tid. Självdestruktivitet ökar mest. 

Självdestruktivitet. Det är, har jag lärt mig, ett lite mera uthärdligt ord för barn och unga som skär sig, har skadligt sex, tar överdoser eller svälter sig. Nio av tio som tog kontakt med BRIS var unga kvinnor. 

Jag har själv, både som förälder och på jobbet, tidigare lite oreflekterat tänkt att ohälsa i skolan är något som någon annan tar hand om – kuratorn, psykologen, arbetshälsovården, krischatten, kristelefonen. Men jag har ändrat mig. Det är en pedagogisk uppgift.

Lätt för mig att säga. Hur ska en högstadielärare med ett års pedagogiska studier i bagaget som minimikrav, i vilka det dessutom är sådan trängsel att det inte ryms särskilt många timmar om självskadebeteende, hur ska hen kunna göra något alls, och dessutom någorlunda korrekt, när en tonårig tjej kommer till skolan med ärrade armar, bildligt eller bokstavligt?

Jag vet inte. Jag är pedagog. I disciplinär mening vet jag vet inte vad jag talar om. Men jag håller på att ta reda på. För att kunna vara chef. För att kunna vara förälder. Och för att kunna vara just pedagog. Vi får börja med orden, så att vi så småningom kan använda det språk som vår nya värld verkar kräva. Och sedan skapa nya, för en annan verklighet. Inte för att orden på egen hand kan förändra. Men det går inte utan dem.