Det finns vissa saker man skall tycka och säga, som nuförtiden brukar kallas det politiskt korrekta.
Det är klart att det är en skillnad mellan det man säger och det man tycker och tänker. De flesta av oss är inte lika politiskt korrekta i våra tankar som i det vi säger, men det är bara mänskligt och ingenting att bekymra sig om.
Det är emellertid inte alltid lätt att uttrycka sig politiskt korrekt heller. Det finns folk som känner sig kränkta på olika håll; inte bara å sina egna vägnar utan också å andras.
Kräftskivorna råkade illa ut då det kafkainspirerade hörspelet – förlåt, audiodramat, förlåt, dramapodden – Förvandlingen i somras kablades ut. I stället för en diskussion om den förtäckta kannibalismen följde en diskussion om huruvida det är etiskt att koka kräftorna levande. Det politiskt inkorrekta konstnärliga uttrycket användes för att föra fram det politiskt korrekta, alltså att också djuren har rätt till sitt liv. Ungefär så.
Där kommer vi till mitt första tema. Skulle naturligtvis inte själv vilja bli kokt levande, men äter ändå kräftor. Jag struntar med andra ord i att kräftor påstås skrika av smärta då de läggs i kokande vatten. Kan man då säga att jag inte är politiskt korrekt i mitt agerande, också om merparten av alla invånare på vår jord tycker som jag. Eller snarare: de flesta människor ägnar inte en tanke åt djurens lidande innan dessa hamnar på matbordet. Vem är det som är politiskt korrekt? Majoriteten eller den som ihärdigt försvarar de svagare och mera utsatta, må det sedan röra sig om djur eller människor.
Jag själv försvarar givetvis minoriteter och utsatta människogrupper i samhället, inte organiserat och inte radikalt, men ser jag någon som inte kan försvara sig bli utsatt för ett angrepp kan jag vara nog så handlingskraftig. Det anser jag vara politiskt korrekt fast många i politiken är av motsatt åsikt.
Denna överlånga inledning för mig till en kort avslutning, till coronan och distansarbetet.
Det hör till att man nu skall säga och tycka att det eviga distansarbetet går en på nerverna och att man längtar tillbaka till sin fysiska arbetsgemenskap och de spontana mötena kring en kaffekopp. Det är det politiskt korrekta just nu, då smittorisken i och för sig är hög, men många har vaccinerats och risken att insjukna allvarligt sägs vara mindre än på våren. Det hör också till att nu kritisera regeringen för bristande logik i restriktionerna, såväl restaurangfolk som kulturfolk opponerar sig.
Jag säger och tycker däremot att det passar mig ypperligt med avstånd och distansjobb. Med detta inget sagt om min arbetsgemenskap, utan säkert mera om mig och min personlighet. Jag är uppenbarligen en enstöring utan behov av ständig kollegial interaktion i den fysiska verkligheten. Min produktivitet och min koncentration på arbetet ökar då jag jobbar hemma för mig själv.
Att säga så här är för tillfället inte politiskt korrekt.
De flesta säger annorlunda.
En annan sak är sedan vad folk tänker och tycker.
