“Tänk att kvinnor under kriget blev ensamma med åtta barn. Mannen i kriget, och allt skulle de klara.”
Jag sitter på akutmottagningen iklädd en nackkrage, och tjuvlyssnar på samtalet i andra änden av korridor A. Tidigare samma morgon har jag suckat över att jag varit tvungen att hantera mina barns icke-mindfulla beteende, trots att jag dagen innan varit med om en olycka. Jag drar in huvudet i nackkragen som en skamsen sköldpadda. Jag ska kolla nacken för säkerhets skull. Det är fred. Vi är trygga.
Snart trotsar jag skammen och låter öronen fladdra över kragkanten. En röst delar minnen från sin tid som lärare. Den är trygg som doften av ljummen kardemummabulle och skarp som ett tveeggat svärd. Jag förstår att kvinnan från födseln har tampats med motgångar, och ofta klarat det omöjliga. Hon är sjuk, väntar på en diagnos som ingen vill ha. Medan ett stilla droppande från droppställningen hittar sin väg in i hennes system, berättar hon om kärleken till eleverna. “Jag kallade dem för mina barn!” skrattar hon. Mina tankar går till de egna eleverna. Den brokiga skaran som jag älskar så mycket. Hur deras framsteg är som ett galopperande lyckorus längs ryggraden, och hur någons förtvivlade uppsyn bränner i det egna hjärtat. “Kärlek måste vara grunden”, hör jag henne svara på en fråga om hur man vinner respekt från ungdomar som inte vill lära sig något. Mänskliga ögon skulle inte beskriva kvinnan som respektingivande. Men något i henne får ett lugn att sänka sig över korridoren.
Under tiden hon berättar, bryr hon sig om alla runt omkring. Hon har inte kunnat äta på flera dygn, men hennes vakande ögon ser alla. Jag tänker att bara den som står på en stabil grund kan utstråla sådan värme. Som en flammande fackla sitter hon där. Jag tänker på hennes ord. Att kärlek måste vara grunden, för att våra elever och barn ska kunna träna sin resiliens. För att kunna möta livets motgångar och ta sig vidare, behöver de lärmiljöer som skapas vara trygga, stabila och kärleksfulla. Vi vuxna måste erbjuda dem det. Grunden på vilken vi lägger olika metoder och digitala verktyg, måste bestå av en sund elevsyn och ett öppet hjärta. Kvinnan i korridoren hade kunnat beskriva Newtons lagar i timmar, och jag hade lyssnat. För att i hennes sätt att tala fanns en kärlek till lärandet och till dem som lyssnade. Jag kände mig tvungen att avslöja att jag varit nyfiken och lyssnat på samtalet. Diskussionerna om livet och lärandet som studsade mjukt mellan sjukhusväggarna var omöjliga att motstå. Nackkragen lämnades på ett bord efter en snabb rutincheck. Men helandet, det som gick djupt, skedde i korridoren.
