Som de andra nordiska länderna kommer vi i Finland med stor sannolikhet snart ha ett lagstadgat mobilförbud i skolan. Det väcker sympati och medkänsla från vissa vuxna och färre unga, men också många frågor och berättigad kritik.
Förutom att det vetenskapliga stödet är osäkert i flera riktningar finns det åtminstone två andra problem.
Lärares samhällsförtroende bygger på deras professionella självständighet. I Finland litar vi på att lärare, i samråd och dialog med elever, kolleger och föräldrar, ges och tar ansvar för att skapa förutsättningar för allas likvärdiga lärande.
Fria lärare och elever är till allas långsiktiga fördel. Det låter som och är en värdering, men den hållningen har också gott stöd i utbildningsforskning. Den reglerade lärarens ofrihet är långsiktigt begränsande för elevers lärande.
Förtroende för lärare och skola har etablerats under lång tid och behöver sträcka sig över en längre tid än fyraåriga regeringsperioder för att fungera. När kunskaper om och attityder till skärmar om några år förändras igen lär den kommande lagen justeras. I det avseendet finns det hopp om förnuft. Men den autonomiförlust som riksdagsbeslut om skolans inre arbete som förbudslagen innebär är svårare att ersätta. En möjlig konsekvens är att läraryrkets dragningskraft på sikt försvagas.
Ett annat problem finns inte i lagen i sig, utan i den begränsande effekt som den starkt polariserande diskussionen har på pedagogers uppfattning om det digitala. Ett exempel är responsen förra veckan från en större stad på en fråga om användande av ett forskningsbaserat och effektutvärderat digitalt spel för att utveckla emotionella färdigheter. ”Vi eftersträvar att stöda de här färdigheterna genom äkta möten och är därför inte intresserade av spelet”, svarade staden.
Äkta möten.
Som om den rimliga slutsatsen av ökande insikter om riskerna med överkonsumtion av vissa typer av innehåll i sociala media skulle innebära att det inte längre går att lära sig på riktigt via skärm.
Man får givetvis säga nej. Allt måste inte vara rationellt. Men ”äkta möten” säger något om hur den delvis populistiska telefondebatten kryper in också i det till synes sakliga. Den sortens läckage får ökad legitimitet av att riksdagen med telefonförbudslagen nu lägger sig i lärares arbete. Med goda avsikter, och som en reaktion på en brusande älv av åsikter. Men ibland är det ändå bättre att låta bli. Den dörr som telefonförbudslagen öppnar kommer att bli svår att stänga. Och vem vet vilka katter som försöker slinka in där i framtiden?
