Torsdag är den tyngsta dagen i vår familj. Orken är slut men veckan fortsätter, ungarnas skola börjar tidigare än i början av veckan, och om vi dessutom har haft program mer än en kväll är vi så efter med hushållsarbetet att det syns på varenda yta i hemmet.
Denna torsdag muttrar jag och svär. Varför hinner jag inte med? Varför är husmoderskap så svårt för mig när det verkar lättare för alla andra? Och ingen forskningsplan har jag lyckats skriva. Vad dum och trög och trött och långsam jag är. Hopplösa människa.
En stund senare blir jag irriterad över ett mejl från en student som säger att hen vill anmäla sig till ”min kurs”, utan att uppge vilken kurs det är fråga om eller ens vilken veckodag kursen går – som om jag bara hade en kurs i denna period. Efter en lätt suck omvandlar jag min irritation till ett vänligt svar där jag förklarar varför det är bra att vara tydlig med vilken kurs det gäller men att jag gärna hjälper till om studenten har problem med anmälningssystemet.
Klart att man får bli irriterad, både på andra och på sig själv. Samtidigt finns det regler för hur det är okej att uttrycka sig. Det hör till socialt hyfs att inte släppa fram allt man tänker i umgänge med andra. Vi förväntas ha ett filter, och socialt skickliga personer kan uttrycka sig så att mottagaren inte anar irritationen om det inte är meningen. Men är vi inte värda samma hänsyn av oss själva?
Det är en designmiss att vi har total insyn i våra egna ofiltrerade tankar. Våra tankar om oss själva är mycket strängare än de tankar vi har om andra. Det är oerhört lätt att dissa sig själv för att man inte är en supermänniska som alltid är glad, alltid lyckas prestera, alltid är på topp. När jag kommer ihåg det försöker jag ge mig själv lite av den pepp jag har så lätt för att ge andra. ”Seså, min vän. Vad är det som irriterar dig allra mest? Titta! En kasse med flytvästar i tamburen. Vi ska ju inte åka till landet mer i år. Ska vi ta och bära ut den i förrådet, så det blir lättare att ta sig fram? Oj, vad fint det blev! Hur står det till med blodsockret? Är det kanske dags för lite lunch?” Efter att ha lirkat med mig själv och lyssnat på mina behov är vi på bättre fot med varandra, jag och jag. Det blir lättare att lyfta blicken från allt det ogjorda och fokusera på vad som är viktigast och roligast. Att tala till mig själv som till en vän får mig alltid att dra på mun: lite komiskt är det allt. Men redan själva tankeakten – att fundera på enskilda saker som inte funkar (en kasse med flytvästar) i stället för på kaoset som helhet, och fråga mig vad jag behöver just nu – lyckas i allmänhet lyfta mig från känslan av hopplöshet.
