Om jag vaknar i vargtimmen är det vanligt att jag ältar dumheter jag har begått i livet och har svårt att somna om. Ni vet känslan: hur kunde jag säga så där till N.N. när jag var 15 eller 23 – incidenter som de inblandade sannolikt har glömt och som jag också borde dra ett streck över vid det här laget. En av de här händelserna vill jag dela med er – dels för att lärdomen är viktig, dels för att situationen är vanlig.
Jag arbetade ofta som lärarvikarie under studietiden, och gjorde flera inhopp i samma skola vilket ledde till att jag så småningom lärde känna eleverna där. En dag mötte jag en elev i spårvagnen och vi började prata. Hon berättade om sin vardag och använde ord på finska och jag avbröt henne för att med pekpinnen i högsta hugg fråga henne vad det heter på svenska. Vilket fullständigt idiotiskt sätt att bemöta en ung människa som vill dela med sig av sitt liv!
När jag träffade min sverigesvenska man, även han språkvetare, fick jag smaka på min egen medicin. Särskilt i början av vårt förhållande blev jag ofta avbruten av förtjusta reaktioner på mitt uttal och vissa uttryck. ”Säger ni så där eller är det bara du?”. Till och med under den första tidens rosenröda skimmer kunde jag bli lite irriterad på att fokus riktades från vad jag hade att säga till hur jag sade det.
Släktens ungar – alla åtta kusiner – har sagt eller säger ”lagg” i stället för verbformen ”låg”. Orsaken är enkel: de böjer ”ligga” på samma sätt som ”sitta”. När barn börjar tala kan de omöjligt hålla reda på alla oregelbundenheter och avvikelser utan de drar slutsatser om hur ord ska böjas utifrån hur liknande ord böjs. Det är en utmärkt strategi som ofta utfaller väl, men ibland blir det galet.
Här kommer ofta välmenande vuxna in och tycker ”Men ska vi då inte lära dem vad som är rätt?”. Om det är logopeder och andra språkproffs överens: rätta inte barns språkfel! Tala i stället med dem och lyssna på vad de har att säga. Lär dem lita på att omgivningen både vill och lyckas förstå dem; att vad de har att säga och hur de säger det räknas, att det duger. Genom att använda ett mångsidigt språk och läsa roliga böcker hör barnen de rätta formerna och så småningom fastnar de. Samma sak gäller ord på ett annat språk: barnet litar på att jag nog förstår vad de menar om de använder det finska ordet som de just nu har snabbare tillgång till och det gör jag ju. Och gör jag det inte får vi tillsammans hitta på vad ordet kan betyda.
Beroende på språklig medvetenhet kan större barn, från kanske tio års ålder, vara mottagliga för varsamma diskussioner om språkriktighet. Men aldrig på bekostnad av ett förtroende eller en god historia.
