I Finland har man värnat om den kommunala självbestämmanderätten och kommunerna har en stor autonomi i fråga om hur utbildningen ska arrangeras. Ett argument som talar för detta är att man på kommunal nivå bäst känner till de lokala förhållandena och utmaningarna. Man kan ändå med fog fråga sig hur väl kommunerna klarat sig som utbildningsanordnare. Om man använder Pisa som en mätare så är svaret krasst: Läranderesultaten har sjunkit som en sten de senaste 20 åren.
Är det alltså så att kommunerna är några nummer för små i rollen som utbildningsanordnare? Den något bisarra sanningen är att ingen kan svara på den frågan. Vi vet nämligen inte. Det finns ingen information om hur kommunerna förverkligar sitt uppdrag och det samlas inte systematiskt in uppgifter om exempelvis vilka undervisningsmetoder som används eller hur resurserna fördelas. Det räcker inte med att vi på ett allmänt plan känner till kunskapssnivån, vi måste också veta vad kommunerna i praktiken gör för att uppnå dessa resultat. Det säger Hannu Karhunen, forskningschef på Labore i en intervju för Mustread. I klartext: I Finland saknas uppgifter om hur kommunerna sköter den grundläggande utbildningen och vilka resultat som nås med de kommunala lösningarna. Då faktabasen saknas är det svårt att korrigera den nedåtgående Pisakurvan.
I Finland saknas uppgifter om hur kommunerna sköter den grundläggande utbildningen och vilka resultat som nås med de kommunala lösningarna.
De tilläggstimmar som infördes i lågstadiet är ett bra exempel. Regeringen utökade antalet minimitimmar inom grundläggande utbildningen. Men så som tidningen Läraren har rapporterat är det många kommuner som låter bli att utöka antalet med motiveringen att man redan uppfyller regeringens krav. Kommunerna avgör själva om de vill överskrida minimigränsen. Men vi har ingen aning om vilka kommuner som gör det och på vilken grund.
Det är förbryllande att beslutsfattarna ofta kommer med tvärsäkra uttalande om hur Pisatrenden ska vändas. Förvånande då man uppenbarligen uttalar sig utan någon som helst faktabas. Så här i kommunalvalstider avlöser flosklerna varandra. Samlingspartiet och Petteri Orpo vill att man ska avdramatisera att gå om klassen. Det verkliga bottennappet bjöd Sannfinländarna och Riikka Purra på då hon deklarerade att det ska vara slut på perversiteter i den finländska skolan.
Orpo kan med fördel låta den pedagogiska expertisen avgöra om och när det är ändamålsenligt att gå om en klass. Finlands stats- och finansminister borde, i stället för att gå in i detaljer, försöka se till att kommunerna har förutsättningar att sköta sitt uppdrag i enlighet med de nationella utbildningspolitiska målen. Och om målen inte nås åtminstone ha ambitionen att skapa en korrekt lägesbild över var skon klämmer. Att slå ut med händerna och hänvisa till den kommunala självbestämmanderätten är att fly sitt ansvar.