Det tycks vara viktigare för regeringen att visa mittfingret till fackföreningsrörelsen än att på riktigt se till att arbetsmarknaden förnyas och blir mer flexibel. Så uttryckte sig De Grönas ordförande Sofia Virta då oppositionspartierna SDP, De Gröna och Vänsterförbundet lämnade in en interpellation beträffande regeringens arbetsmarknadsreformer. Med interpellationen vill partierna att regeringen inleder förhandlingar med parterna. SDP:s ordförande Antti Lindtman drog en parallell till Väinö Linnas Okänd soldat och menade att regeringen agerar som den impopuläre löjtnant Lammio som gormade, kommenderade och skällde. Nu skulle snarare fänrik Koskelas lugn behövas.
Enligt oppositionen har regeringen förorsakat kaos på arbetsmarknaden. Det finns drag i regeringens agerande som ger en känsla av att nu ska facket sättas på plats. Något intresse för genuina förhandlingar verkar inte finnas och man driver vissa förändringar vars sysselsättningseffekter bedöms vara obetydliga. Regeringen vidhåller att man har fått mandatet att stifta landets lagar och fackföreningsrörelsen har minsann ingen vetorätt där. För att ytterligare kasta bensin på lågorna har näringsminister Ville Rydman (Sannf) i ganska nedlåtande ordalag jämfört facket med maffian. Man skapar kaos med mindre.
Man skapar kaos med mindre.
Intressant är att en sannfinländsk minister går ut så fränt mot facket. Sannfinländarna har etablerat sig som det populäraste arbetarpartiet och man gick till val med löften om att inte försämra arbetstagarnas villkor. Nu sitter man med i en regering som vill driva igenom reformer som påtagligt försvagar arbetstagarnas position. Trots att Sannfinländarna med besked är på väg att svika sitt vallöfte är understödet inte bara stabilt, det har rent av tagit ett skutt uppåt.
För Svenska folkpartiet har regeringsmedverkan dock varit rena rama giftet med tanke på väljarunderstödet. I både Yles (3,6 procent) och Helsingin Sanomats (3,4 procent) opinionsmätningar har Sfp ett rekordlågt väljarunderstöd. Partiet har haft svårt att hitta sin plats i regeringen och knappast omfattar hela väljarkåren de aktuella arbetsmarknadsreformerna.
Samlingspartiet kan luta sig tillbaka på ett stabilt väljarunderstöd, men statsminister Petteri Orpo skulle ha mycket att vinna på att inte köra över fackföreningsrörelsen. Med en majoritet i riksdagen kan regeringen visserligen driva igenom förändringarna lagstiftningsvägen. Men då bäddar man för upprivande konflikter på arbetsmarknaden. Och de stundande tjänstekollektivavtalsförhandlingarna blir oerhört svåra. Facket kommer kompromisslöst att söka kompensation och nya konflikter är att vänta. Vill Orpo lösa upp knuten på arbetsmarknaden är nyckeln förhandlingar och en signal om att man är villig att söka kompromisser. Priset för att driva frågan till en ideologisk kamp är på tok för högt. Koskelas lugn skulle komma väl till pass nu.
