Sedan år 2000 har de finländska elevernas matematikkunskaper dalat i Pisa-undersökningarna. Den färska kartläggningen från Nationella centret för utbildningsutvärdering NCU pekat på att nedgången fortsätter. Elevernas kunskaper i visuell problemlösning och i digitala uppgifter som kräver motiveringar var svagare än under tidigare år i alla kunskapsgrupper, slår NCU fast i sin rapport.
Trenden är givetvis oroande. Det goda i kråksången är att den går att vända, det är ingen omöjlig ekvation. Men ingen skall tro att man kan vända utvecklingen utan kännbara insatser.
Många elever med svag framgång skulle ha dragit nytta av mer intensivt stöd redan under de första skolåren, för det är svårt att krympa kunskapsskillnaderna mellan eleverna i de högre klasserna. Det konstaterar NCU i rapporten.
NCU vill alltså se tillräckliga stödåtgärder i ett tidigare skede. Finlands svenska lärarförbund har vid upprepade tillfällen påtalat brister i stödfunktionerna. Trestegsstödet fungerar inte tillfredsställande. Var fjärde elev i grundskolan, dvs ca 120 000 barn är i behov av mer stöd än vad som ges inom ramen för det allmänna stödet. OAJ och FSL har presenterat en modell för hur stödet kunde reformeras. I korthet handlar det om att utöka personalen med specialpedagogiskt kunnande och minska undervisningsgrupperna.
Om följande regering vill få kunskapskurvan att stiga igen krävs utbildningspolitiska satsningar.
Kostnaden för en reform av trestegsstödet beräknas uppgå till omkring 200 miljoner euro på årsbasis. Frågan kommer att bli aktuell för följande regering. Den närmaste tiden kan därför beskrivas som avgörande om vi vill bryta den nedåtgående kunskapsspiralen. Vilka riksdagskandidater passerar nålsögat och blir invalda? Vilka partier når regeringsställning? Och ett hurudant regeringsprogram kan man enas om när det kommer till utbildningspolitiken?
Unisont har partierna inför valet talat sig varma för utbildningsfrågor. Men om det bär hela vägen och att man verkligen förbinder sig till att satsa på skolan också i ett regeringsprogram är en helt annan sak. Nu krävs resoluta åtgärder. Den utbildningspolitiska debatten inför valet har långt handlat om frågor av karaktären om mobiltelefon skall tas med till skolan eller inte. Det är en debatt som inte gör någon skillnad. Beslutsfattarnas roll är inte att fundera på om mobilen skall vara i ryggsäcken eller pulpeten under lektionstid. Deras uppdrag är att skapa förutsättningar för undervisningspersonalen att sköta sitt jobb på bästa sätt.
Om följande regering vill få kunskapskurvan att stiga igen krävs utbildningspolitiska satsningar. Är förutsättningarna i skick så sköter nog pedagogerna på fältet resten.
