Gör ineffektivt, gör irrelevant. Skapa friktion. De sade professor Thomas Hillman på Academill i Vasa för ett par veckor sedan, i en föreläsning om generativ AI på Pedagogiskt forskningsforum.
Hans lovsång till det långsamma var baserat på att konstruktivt användande av generativ AI förutsätter att man först haft möjlighet att skriva, läsa och lära utan artificiell hjälp. Klassrummet behöver därför inte vara ett ställe som är direkt relevant för livet utanför, sade Hillmann. I stället behöver skolan fokusera de grunder som gör att man som bildad mänsklig varelse kan navigera i en ny värld.
Alla i publiken hade inlett sina studier före ChatGPT. Flera av oss fanns före internet. Att just våra färdigheter fortsatt är framtidens förutsättningar lät ljuvt i våra öron.
Men när jag tänkte efter dök det upp andra tankar. Tankar på textilhantverkare, inför industrialiseringen. På skogsarbetare, inför motorsågen och skogsmaskinen. På segelfartygskaptener och postroddare. På mig själv.
Jag rör mig på sjön på somrarna. När jag började segla var all navigation pappersbaserad. Blicken ständigt på konturer, gatt och remmare. Farleder blev min hemmaplan, för kompass och omgivningskoll är svårt i områden som inte är prickade.
De senaste åren har vi nästan helt litat på vår digitala plotter. Och med det har vår skärgård har blivit större. Vi vet alltid var vi är. Vi hittar nya ställen. Vi ror runt öde kobbar i stället för att hänga i gästhamn. Vi orkar längre och trivs bättre.
Ändå kan jag ibland höra mig själv prata om papperstiden som den grundläggande och autentiska. Som den tid där jag lärt mig det jag behöver för att kunna navigera klokt med dagens verktyg. Som den tid alla skulle behöva för att kunna det. Lite som Hillmann om klassrum inför AI.
Men varför skulle det vara rimligt att dagens medelålders generation har rätt i att just vår historiska erfarenhet är nödvändig inte bara för vår utan också för alla andras hanterande av en spännande men farlig samtid och framtid?
Det är lätt att omedvetet idealisera sina egna och tidigare generationers göranden. Och lika lätt är dessvärre motsatsen: att hävda full frälsning från framtiden. Det som är svårt är att ställa sig i mitten och hållas kvar där, när en polariserad debatt kräver det tydligt snärtiga.
Men det är där lärare ska vara. I friktion med både nostalgi och naiva framtidsförväntningar. Och ägna sig åt det som Thomas Hillman pratade om: kunskapsbaserad ostressad reflexivitet, där målet varken är att göra snabbt eller långsamt, utan att ta den tid som krävs för att förstå var man kommer ifrån och vart man är på väg.
