Det var penkkis 1983 och festen var kanske inte längre i full gång, men hade inte heller avmattats helt. Någon hade somnat på en soffa i den gamla, anrika lägenheten i Kronohagen, någon letade i värdfamiljens kylskåp efter nattmat. Själv satt jag i en annan soffa och drack konjak ur en syltburk och förbättrade förmodligen världen. Skolan var slut, studentskrivningarna väntade och den ljusnande framtid var vår. Åtminstone trodde vi det. Hurra.
Klockan var kanske tre slagen då någon märkte att en av oss hade fallit ner från balkongen på tredje våningen och låg livlös på gårdsplanen. Nödnumret 000 var färskt, men någon kom ihåg det. Innan ambulansen kom sökte jag mig av någon anledning, som fortfarande för mig är en gåta, ner till gården. Min klasskamrat levde fortfarande, han andades svagt, men rosslande och låg i en stor pöl av blod och annat oigenkännligt, onämnbart. Kort därefter dog han.
Jag minns att han bar mörkblå byxor av bredrandig manchestersammet och en tröja med blått rutigt mönster. Vad jag själv hade på mig har jag inget minne av.
En av de närvarande lärarna kom också ner till gården, muttrade något ohörbart och promenerade sedan stilla i väg.
Den andra närvarande läraren stannade kvar, mötte polis och ambulanspersonal, följde sedan med mig hem, eftersom jag bodde nära vår skola. Mina föräldrar hade nyss stigit upp för att möta sin vardag, jag tror det var en fredag. De blev onekligen litet ställda av att jag och min klassföreståndare dök upp för att få en kopp kaffe och en smörgås innan vi tillsammans begav oss till skolan för att träffa rektorn och berätta vad som skett under nattens timmar.
Redan samma dag arrangerades en samling i skolan för oss abiturienter. Chocken hade inte lagt sig, utan vi var apatiska, oroliga, skärrade, gråtande, skrattande…
Någon vecka senare inleddes studentskrivningarna och vi fick pressa tillbaka minnesbilderna från vår gemensamma fest den där torsdagen. Sammanbitet arbetade vi oss igenom påfrestningarna, stämningen var dämpad, studentskrivningarnas air av högtidlighet var som bortblåst, detta handlade om att fysiskt ta sig ut på andra sidan för att snabbt kunna gå vidare och se vad som händer, vad som står i beredskap för oss.
Och vi kom ut på andra sidan.
Några av dem som var med på festen träffar jag då och då. Vi brukar inte prata om det som hände. Det finns en tyst överenskommelse: du var där, jag var där, vi vet… Orsaken till att han föll från balkongen är okänd. Teorierna var åtminstone då många.
Vi har inte haft mer än en klassträff sedan dess. Traumat är starkt. Men nu skall vi fira vårt 40-årsstudentjubileum.
Tid har passerat, vi möts igen som äldre, rentav vuxna och skiljdes åt som unga, rentav barn.
