– Nog blir man lite förvånad när någon säger att ens arbetsplats är onödig. Jag tycker att modellen ”en armlängds avstånd” är bra. Det är en garant för att vår verksamhet inte ändrar vid varje regeringsskifte och garanterar en ämbetsverksautonomi som tanken varit, säger Kurt Torsell, direktör för enheten för svenskspråkig verksamhet vid Utbildningsstyrelsen.
Finansministern vill alltså skrota UBS och föreslår att de funktioner som ska bevaras flyttar in direkt under Undervisnings- och kulturministeriet UKM. UBS har en årsbudget på ca 30 miljoner euro. I dagsläget är det inte vattentäta skott mellan UBS och UKM, men rollerna är olika. I korthet kan man säga att UKM står för ramar och lagstiftning medan UBS står för förverkligandet samt läroplaner och examensgrunder.
– Vi är inte under direkt politisk styrning men såklart underställda lagstiftningen och UKM:s ekonomiska ramar, säger Torsell.
Vilka risker ser du i en struktur där det inte finns ett armslångt avstånd?
– Säg att vårt uppdrag skulle beskrivas på nytt i varje regeringsprogram. Läroplanerna kunde förändras från regering till regering.
Den nuvarande modellen tar alltså udden ur de största politiska svängningarna, pendelrörelsen blir mindre och långsammare. Det är något som utbildningssektorn, som jobbar med stora cykler, i regel vinner på.
– Vi har både en rättighet och skyldighet att instruera i frågor som är otydliga. Till exempel bedömningskriterierna var ingenting som fanns i regeringsprogrammet, men det fanns ett behov så vi tog det under arbete, säger Torsell
Vid Finlands svenska lärarförbund ställer man sig bakom det system vi har idag. FSL:s ordförande Inger Damlin vidhåller att UBS behövs mer än någonsin för att stödja fältet.
– Risken med att montera ner Utbildningsstyrelsen är att vi skulle få politiker som formar styrdokumenten i våra skolor, säger Damlin.
Sannfinländsk irritation
Sannfinländarna har uppenbarligen ett horn i sidan gentemot UBS men Riikka Purras förslag har inte vunnit något större gehör över partigränserna. Undervisningsminister Anders Adlercreutz kallar förslaget för ren och skär trumpism och betonar också den roll av brandvägg som UBS har.
Tidigare OAJ-medarbetaren Heljä Misukka är i en bloggtext inne på samma linje. Hon har som mångårig direktionsmedlem erfarenhet av UBS. Misukka undrar om finansministern har tagit modell av Ungern och Ryssland. Där har statsmakten gjort läroplansförändringar som är gynnsamma för dem. Att slopa UBS skulle öppna upp för den här typen av politisk styrning, menar hon.
Ineffektiv koloss?
Från sannfinländskt håll har man låtit förstå att UBS är en gigantisk och byråkratisk koloss som inte producerar någonting, och att åtstramning därför vore på sin plats. Torsell säger att den breda allmänheten kanske inte har full koll på vad UBS riktigt sysslar med.
– Man tror att det är 480 personer som sitter och skriver på läroplanen. Men Utbildningsstyrelsen är väldigt mycket mera än den grundläggande utbildningens läroplan
Det är avdelningen för lärande, utbildningen och kunnande som ansvarar för läroplansgrunderna. Här jobbar ca 100 personer, men personalstyrkan har de facto minskat. Att UBS har vuxit de senaste åren beror på att andra enheter har införlivats i verksamheten. Till exempel Cimo (The Centre for International Mobility)integrerades med UBS 2017 och utökade personalstyrkan med 100. Den internationella verksamheten är dessutom något som hela tiden växer.
Vid årsskiftet kommer dessutom Institutet för de inhemska språken Kotus med sina omkring 80 anställda att bli en del av UBS. Värt att notera är att även till exempel Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) och Studentexamensnämnden är en del av UBS-familjen. Det samma gäller Fransk-finska skolan, Rysk-finska skolan, Europeiska skolan i Helsingfors samt Valteriskolan.
Större roll?
Kurt Torsell menar att Utbildningsstyrelsens roll snarare kan komma att bli större framöver. I och med att kommunerna blir färre och elevantalet minskar så naggas också förvaltningsresurserna i kanterna. Då ökar UBS betydelse som producent av förvaltnings- och stödmaterial, till exempel hur man ska förhålla sig till mobiltelefonerna eller hur stödet för lärande ska arrangeras.
– Nog är det lite bakvänt att man i alla kommuner sitter och funderar på varje reform när det i större utsträckning kunde göras centralt, säger han.
Text: Mattias Fagerholm
