Snart är det jul och skolornas julfester är aktuella. Fester och firande av olika slag är viktiga och en del av vårt kulturarv. Ibland blir man förvånad över sina egna reaktioner som vuxen vid sådana tillfällen. Första gången det hände mig var inte en julfest utan en våravslutning.
Min son hade sitt första skolår bakom sig och jag satt bland andra föräldrar i Toppans festsal i Tölö i Helsingfors. Jag kommer inte exakt ihåg vad det var för en sång som gjorde att jag blev rörd till tårar. Troligen Den blomstertid nu kommer.
Min reaktion kom som en total överraskning för mig själv. Jag tänkte: var kom det här ifrån? I dag förstår jag bättre.
Dels är skolornas och också daghemmens olika festligheter tillfällen då traditioner förs vidare till våra barn och barnbarn. För oss föräldrar – och far- och morföräldrar – blir festerna med sina sånger och andra markören en påtaglig påminnelse om att kulturarvet når nästa generation.
Dels upptas barnen i det gemensamma och blir en del av kulturen och arvet.
Det här inga små saker utan riktigt stora och viktiga. Kanske det är just det som gör att många av oss blir rörda.
Traditionerna i skola och daghem är viktiga också för att högtider av olika slag inte alltid uppmärksammas i hemmen med samma självklarhet som förr. Det varierar naturligtvis mycket från familj till familj.
Men att skolan för kulturarvet vidare är viktigt också för barn, som själva eller vars föräldrar har flyttat hit från andra kulturer och traditioner. I deras liv lever de egna sederna kvar, vilket är viktigt. Men det är viktigt att barnen känner till kulturen och anammar den i det nya hemlandet.
I de svenskspråkiga skolorna varierar antalet invandrare, men generellt sett är de inte bara numerärt utan också i proportion färre än i finska skolor. I regeringen Orpos program finns ett uttalat mål att fem till tio procent av nyinflyttade i Finland ska integreras på svenska. Det ligger i linje med det som till exempel Folktinget tidigare har slagit fast.
Om målet förverkligas innebär det fler invandrare i de svenska skolorna.
Festligheterna har förändrats, till exempel är det religiösa inslaget inte så markant som det var i min egen barndom. Det måste vara så att festligheterna lever i tiden, det centrala är ändå att kärnan finns kvar. Det tycker jag att den gör. Och nu kan jag bli rörd också på mina barnbarns fester.
