I huvudstadsregionen är det bara inom skolvärlden som man kan göra karriär utan finska. Jag, som har enspråkigt svensk bakgrund, är en av dem som har formats i just den svenskspråkiga bubblan. Det var inte meningen. Jag läste statskunskap och skulle egentligen bli någon slags byråkrat, men råkade halvt i misstag ta ett extraknäck som skolassistent i högstadiet år 2002, och ni vet hur det kan gå – högstadiet kan bara suga in en. Kopplingar mellan skola, undervisning och samhälle fascinerade också. Jag läste ämnesdidaktik och blev lärare i samhällslära, gick med i en forskarskola, doktorerade och började undervisa blivande klass- och ämneslärare när den svenska klasslärarutbildningen vid Helsingfors universitet drog i gång 2016. Vi skapade något nytt och utvidgade ett svenskt rum på fakulteten, det kändes konkret. Universitetslektoratet i historia och samhällslära var ett drömjobb – med undervisning helt på svenska och forskningssamarbeten långt på svenska, tillsammans med inspirerande studerande och kollegor.
Sedan dök ett nytt jobb upp, på samma fakultet. Professuren i samhällsdidaktik skulle komma att innebära forskning, utveckling och undervisning på finska. Jag sökte jobbet och fick det i augusti 2025. Positionen handlar uttryckligen om utveckling i den meningen att det är den första av sitt slag i Finland, en chans att bygga upp en forskningsmiljö kring undervisning i samhällslära. Efter ett drygt halvår på posten vet jag att här finns jobb att göra. Samhällslära har länge varit lite åsidosatt men behövs, inte minst i tider av antidemokratiska hot.
Efter ett kvartssekel i den svenska skolbubblan var det dags att börja undervisa finska ämneslärarstuderande förra hösten. Nervöst! Språkligt, ja, men också kulturellt, faktiskt. Jag har inte sett många finska filmer, ingen elev har kallat mej ”ope”, hur skulle jag kunna lära dem något om deras (skol)värld?
Just nu kan jag bara rapportera att inga farhågor har slagit in. Efter den första föreläsningen fick jag e-post av en student som ville öva sin svenska och bad om att få skriva svenska lärdagböcker. En annan hade gått språkbad och pratar nu bara svenska när vi ses. De vill höra om nordisk forskning. Och de är roliga, empatiska och samhällskritiska, hela gruppen. Nästan så att jag saknar känner suget av högstadiet igen, för det slår mej att det också är lärarna som skapar den speciella högstadiestämningen. Vi har mycket gemensamt!
