Som ordförande utmanas jag då och då med åsikter och kommentarer som blir kvar i huvudet och snurrar. Till exempel var det en som nyligen skrev att ”lärarlönerna får vår kommun på knä”. Kommentaren är givetvis provocerande och bidrar inte direkt till att öka attraktionskraften hos lärartjänster i den kommunen. Men den ger samtidigt också orsak att faktiskt bena ut hur vi har det i landet.
Likvärdighet och högutbildad undervisningspersonal är värderingar som vi ofta lyfter fram som kvalitetsstämplar för utbildningen i Finland. Men hur vi skapar en jämlik utbildning och hur vi kan ge alla elever och studerande likvärdiga möjligheter att utvecklas till sin fulla potential, är nyckelfrågor vi måste ställa oss i framför allt i ekonomiskt svåra tider.
Lagar och förordningar sätter ramarna för utbildningen i vårt land och kommunernas uppgift är att uppfylla lagarnas intentioner. För det ändamålet tilldelas statsandelar och förväntningen är att de lagstadgade uppgifterna som berör till exempel utbildningen verkställs. När nya lagar stiftas eller gamla revideras finns det en klar och tydlig intention, man vill åtgärda ett problem, säkerställa kvalitet eller bygga en bättre framtid.
Utöver de lagstadgade uppgifterna finns en rad förordningar och rekommendationer för att utbildningsanordnarna, i enlighet med de lokala särdragen, ska kunna optimera förutsättningarna för utbildningen. Frihet och ansvar helt enkelt.
Nu lever vi i ansträngda ekonomiska tider och många kommuner väljer att inte ta sitt ansvar utan i stället spara in på de här ”icke reglerade” uppgifterna. Det senaste exemplet berör den omfattande stödreformen inom den grundläggande utbildningen. Hur kommunerna riktar statens tilläggsfinansiering på 100 miljoner per år vet vi alldeles för lite om och sanktioner är det ingen som talar om, det här trots att stödet i skolan är helt avgörande för individens möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Det finns kryphål för kommunerna att bortse från lagens intentioner och utnyttja pengarna för något helt annat än vad de är tänkta för.
Den statliga styrning vi nu har fungerar uppenbarligen inte då det uppstår ett glapp mellan reformer och tillämpning. Statsandelssystemet i Finland behöver förnyas. Staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av utbildning i landet för att se till att vår utbildning både är jämlik och högkvalitativ i framtiden.
Oberoende av storleken på kommuner och antalet invånare har kommunerna i dagsläget samma lagstadgade uppgifter, vilket är ohållbart. Kommunernas utgångsläge och förutsättningar varierar för mycket och vi måste våga lägga korten på bordet och säga som det är.
De politiska vindar som blåser just nu, bromsar de långsiktiga och så viktiga utbildningsinvesteringarna ute i kommunerna. Regeringens så kallade utbildningssatsningar är motstridiga och riskerar förbli effektlösa siffror på ett papper.
