Jag blundar och ser framför mig en klass med elever som bär armband med en streckkod. I klassen samundervisar två lärare. Då lektionen är slut tar läraren fram sin scanner och blippar varje elev, en blipp för att samundervisning har getts. Under nästa lektion jobbar en del elever tillsammans med speciallärare och samma procedur upprepas. Blipp!
Blippen är närmare än vad vi anar. Höstterminen har på flera håll inletts med anvisningar från arbetsgivarhåll om att det gruppvisa stödet eleverna får ska dokumenteras efter varje lektion. Det här trots att intentionen med stödreformen var den motsatta; att dokumentationsbördan skulle minska och att lärarna skulle ha bättre möjlighet att fokusera på elevernas behov. Det här trots att det inte finns något fastställt antal timmar för hur mycket gruppspecifikt stöd som eleven bör ha fått innan hen kan övergå till elevspecifikt stöd. Vad hände!?
Arbetsdagen för en lärare är precis som i de flesta branscher nuförtiden hektisk och mängden uppgifter många. Att sätta värdefull tid på omotiverad dokumentation är inte bara ineffektivt utan känns oroväckande bakåtsträvande.
Under en lång tid har respekten för och tilliten till det lärararbete som dagligen görs i våra skolor försvagats. Allt fler pappersblanketter och fält i Wilma har dykt upp under åren, kanske som ett sätt att försöka dämpa den allt större känslan av osäkerhet som råder i samhället just nu. Kanske som ett sätt att kontrollera. Vi måste våga stå emot den här trenden – undervisning är så mycket mer än ett kryss i en ruta.
Bara för att det stöd som eleverna får i gruppen som en del av den vanliga undervisningen inte har dokumenterats betyder det ju inte att det inte har getts. Däremot betyder det att lärarnas värdefulla tid har gått till eleverna, inte till pappersarbete. Vi måste ständigt fråga oss vad vi vinner på dokumentation kontra vad vi förlorar i arbetstid. Lika viktigt är också att fråga sig vad en ökad dokumentation signalerar om synen på lärarna och det jobb de gör.
Att kräva att det som görs inom det gruppvisa stödet dokumenteras är att misstro lärarna kapitalt. Det är att inte lita på att de gör sitt jobb. För FSL är det här i högsta grad en fråga om yrkesstatus och attraktionskraft till yrket. Det handlar om tilliten till lärarna och hållbarheten i yrket.
Om Finland ska komma på fötter måste tiden för undervisning skyddas så att vi inte sänker ribban för eleverna mer än vi redan tvingats göra. Eleverna har rätt till god undervisning och vare sig det handlar om matematik i tvåan eller finska i åttan är varje lärarledd välplanerad stund av största vikt. Det får vi aldrig glömma.
