Nu står lärarna beredda, utvilade och en smula förväntansfulla då dörrarna till ett nytt läsår öppnas. Det ligger spänning i luften och återseendets glädje då terminen inleds kan man inte ta miste på, vare sig bland elever eller lärare. Skolstarten är något av en högtidsdag.
Att vara lärare är toppen. Att följa elever och se dem växa. Att känna stolthet över dem då man senare i livet möter dem och kanske inser vilken betydelse skoltiden haft för individen. Och att med ödmjukhet förstå vilken betydelse yrkeskårens gemensamma insats har för vårt land. Vi lärare och rektorer formar framtiden.
Vi har blivit itutade att det råder politisk enighet kring betydelsen av en fungerande utbildningskedja för landets välmående, kunnande och innovationer. Vår regering har från dag ett marknadsfört sig som utbildningsvänlig och utlovat betydande satsningar, åtminstone i teorin. Så här två år senare, kan man konstatera att det i praktiken inte är lika självklart. Att lagstifta om och ha intentioner är en sak, men att åstadkomma en positiv förändring i klassrummen, i elevernas vardag och lärarnas förutsättningar att höja lärresultaten, skapa arbetsro och värna om välbefinnandet är en helt annan sak.
Tanken bakom konkreta statliga satsningar i grundskolan är god. Och visst är lagen bakom stödsystemet tydlig. Men samtidigt som det har beviljats extra finansiering för reformen av stödet för lärande, som för övrigt inte är öronmärkt för kommunerna, kommer statsandelarna till kommunerna att minska. Det innebär naturligtvis inbesparingar och grundutbildningen är inget undantag – förverkligandet av stödsystemet ligger i farozonen. Onekligen får man känslan av att vår regering sysslar med “bildnings-washing” för att ge sken av att man satsar på utbildning, trots att det i själva verket inte är så. Jag hoppas höstens budgetförhandlingar motbevisar mig.
Finansminister Purras budgetförslag förra veckan utmanar verkligen trovärdigheten i regeringens så kallade utbildningsvänliga politik. Nedskärningspaketet skulle slå hårt mot landets utbildning och konsekvenserna skulle vara mycket dåliga för hela utbildningskedjan. Inte minst för grundskolan som brottas med bland annat sjunkande lärresultat och elever med allt sämre psykisk hälsa.
Tro oss då vi lärare och rektorer säger: Det behövs långsiktighet, resurser och fortbildning om vi vill åstadkomma en hel och fungerande utbildningskedja i landet. Att spara på barn, unga och framtiden är mer än dum politik – det är en skymf för landet!
