Vid incheckningen på Stockholms flygplats är stämningen en härlig blandning av förväntan och morgontrötthet. Rutinerade och mindre rutinerade resenärer rullar väskorna genom inchecknings-labyrinten. Det doftar kaffe, parfym, toast och rengöringsmedel. Personalen bjuder på vänligt kryddade leenden trots den tidiga timmen — det pulserar av liv.
På väg mot gaten planar hjärtrytmen ut. Resenärer sitter i stolarna – någon läser, en annan stirrar tomt framåt, en tredje lutar huvudet mot en axel. De flesta är försjunkna i sina skärmar.
Medan jag väntar iakttar jag dem som kommer. De hittar en plats, ställer ner väskan, tar fram telefonen. En makaber syn — rad efter rad av digitala gravstenar. Just när jag vill stiga upp och springa efter en defibrillator, vaknar kurvan till liv igen.
En pappa sätter sig bredvid sin dotter, som ska flyga själv för första gången. Hon är nervös men bestämd. Ingen av dem rör vid en mobiltelefon under timmen de delar på bänken. Samtalet rör släktingar, minnen och resan till morföräldrarna i Österbotten. De leker “I spy with my little eye” och bygger under väntan ett lugn som bär henne in i utmaningen att säga hej då och gå ombord.
Samtidigt står skolan inför ett avgörande beslut. Från den första augusti förbjöds mobilanvändning under lektionstid – och kan även begränsas under resten av skoldagen. Nu behöver vi vuxna ta ansvar.
Vårt viktigaste uppdrag är att forma goda samhällsmedborgare. Lagändringen ger oss chansen att minska distraktioner, förbättra inlärningen och främja ögonkontakt, samtal och sociala färdigheter. Vi kan också minska risken för nätmobbning under skoltid – och kanske hitta den sällsynta närvaron.
Att ha en mobil är ingen rättighet – det är ett privilegium. Den kan vara ett verktyg, men är varken en del av kroppen eller själen. Den andas inte liv och ersätter inte fysisk närvaro.
Flygplanet som ska ta våra elever vidare i livet kommer. Vi lärare behöver göra som flickans pappa. Vi ska ge barnen något att ta med sig när de går ombord. Trygghet, språk, förankring och goda förutsättningar för att fungera väl i det sociala samspel som väntar dem vart än de reser.
