I texten används symboliska namn för att beskriva elever — alla händelser är anonymiserade.
“Det är orättvist att bollen ALDRIG kommer hit som jag står! Jag vill inte vara med!“
Det lilla ansiktet ser ut som ett trumpet russin, där det står i skogen.
Jag muttrar om att lagsport inte handlar om rättvisa, utan om samarbete och kämpaglöd. Jag irriteras över en elev som sparkar bakut – ett avbrott i en redan utdragen lektion. Stressen inför nästa pickar på axeln. Jag försöker skaka av den.
Under vägen tillbaka till skolan fortsätter Lilla Russin att sura. Vägen är för lång. Klasskompisarna är långsamma, och högljudda. Jag vill kasta mig ner på knäna, sträcka upp armarna och ropa “Jag vet! Så är livet!” I stället spänner jag upp ansiktet i ett misslyckat leende. Jag brukar se hoppfullt på tillvaron. Idag är jag trött. Lilla Russin är en av alla som behöver mig.
En igelkott dyker upp. Jag springer fram för att fotografera den – så vi kan se på bilden senare. Vi hinner inte stanna och studera kotten, här och nu. Eleverna har redan missat fem minuter av rasten.
I matsalen vill Lilla Russin inte äta. Blicken är glansig. Huvudet hänger, gaffeln rör sig i en sned åtta över tallriken. Våra blickar möts. Min hjärna hittar tillbaka till den tid där den ska vara. Jag inser att det redan på morgonen, när vi hälsade, var något som inte stämde. Det fanns ingen nyfiken blick. Inget leende. Om jag inte hade tänkt på allt jag borde hinna med, så hade jag sett. Att det inte var ett litet russin där i skogen, utan ett litet Hjärta.
“Belle, jag mår inte så bra.“
”Jag kan se det, vännen.”
Lilla Hjärtat har feber och hämtas av sin mamma.
Under en föreläsning av Oscar Lehtinen, programkoordinator för School to Belong vid Helsingforsmission, får jag veta att var fjärde elev tillbringar en hel skoldag utan att någon hälsar på dem (ensamhetsenkäten, 2025). En hel dag – utan ett hej.
Jag tänker på Lilla Hjärtat. På skillnaden mellan att säga hej och att verkligen se. Skolan talar så ofta ett annat språk: siffror, prov, resultat, nivåer. Hur ser läsförmågan ut? Varför dalar matematiken? Och mitt i alla kurvor – varför mår så många barn dåligt?
Skolan handlar om mer än kunskap. Vi drunknar inte i brist på fakta – vi drunknar i brist på närvaro. Kanske behöver vi skifta blicken. Ge plats för det mänskliga, för relationer. För i slutänden är det inte all kunskap barnen kommer att minnas, utan ögonblicken då någon verkligen såg dem.
Vi behöver elever som växer upp till vuxna som kan se andra. Och det börjar, som alltid, med oss.
