Finland är ett exportberoende land och regeringen vill se en exportdriven arbetsmarknadsmodell. Därför flaggar arbetsminister Arto Satonen för en skrivning i regeringsprogrammet som begränsar rörelseutrymmet vid riksförlikningsmannens byrå. Anu Sajavaara ska, om regeringen får sin vilja igenom, inte längre kunna ge förlikningsförslag där den allmänna lönelinjen överskrids.
I klartext handlar det uppenbarligen om att regeringen inte vill att den kommunala avtalsuppgörelsen från våren 2022 ska upprepas. Avtalet var ovanligt i den bemärkelsen att kommunsektorn förhandlade, eller närmare bestämt strejkade, sig till ett löneutvecklingsprogram som ger något större löneförhöjningar än den allmänna linjen. Löneklyftan mellan den privata och offentliga sektorn växer nämligen hela tiden och löneutvecklingsprogrammet är en liten korrigerande rörelse för att försöka hindra att kommunsektorn tappar i attraktionskraft.
Vad Satonen låter bli att nämna då han talar om att ta modell av Sverige där exportindustrin sätter lönemärket och de andra branscherna snällt fogar sig i det, är att man i praktiken cementerar den lönegrop som den kvinnodominerade offentliga sektorn befinner sig i.
Vad Satonen låter bli att nämna är att man i praktiken cementerar den lönegrop som den kvinnodominerade offentliga sektorn befinner sig i.
När man sneglar på den svenska modellen glömmer man att det för den offentliga sektorns del finns helt andra förutsättningar i Finland. Startskottet för det svenska märket var Industriavtalet från år 1997. Skillnaden är att i Sverige var den offentliga sektorn då rent av löneledande, medan lönegapet i Finland redan en längre tid har vuxit till den offentliga sektorns nackdel. I Sverige har också exempelvis lärarna en väldigt stor möjlighet att förhandla lokalt och den vägen har man kunnat nå konkurrenskraftiga löner. Den möjligheten finns inte i Finland. Fördelen med den svenska modellen är att det skapar stabilitet på arbetsmarknaden. Den stora nackdelen är att lönegropar är väldigt svåra att korrigera. Det är knepigt i en gynnsam svensk omgivning, och ter sig som helt omöjligt i en finsk kontext.
Därför är det rätt uppenbart varför till exempel lärarfacket motsätter sig en lagstadgad exportdriven modell. Vår högerorienterade regering har inte visat någon stor förståelse för oron. Visserligen har Arto Satonen nu kastat bollen till arbetsmarknadsparterna. Den exportdrivna modellen skickas på en remissrunda och budet lyder: Kom upp med en bättre modell före den 8 januari 2024 eller så går vi vidare lagstiftningsvägen.
Passningen är arrogant slagen. I Sverige har modellen formats i 25 år. Förväntas en finsk version vaskas fram på två månader? Dessutom saknar arbetsgivarsidan i nuläget helt incitament att förhandla. De välkomnar regeringens initiativ och ser gärna att lagstiftningsprocessen börjar snarast möjligt. Arto Satonens arbetsmarknadsseminarium och påföljande remissrunda ter sig som rena rama teatern. Och pjäsen är dessvärre riktigt dålig.
