Allt sedan 2006 då Pisautförsbacken startade har pannor skrynklats och teorier om vad raset beror på presenterats. Än har det varit mobiltelefonens fel, än invandrarbarnens. Om man granskar frågan i detalj är den säkert rätt mångfasetterad. Men om man ser till den stora bilden, och det är vad Pisaundersökningen handlar om, är svaret på varför vi halkar efter häpnadsväckande enkelt. Det är kort och gott en fråga om hur mycket vi satsar på undervisningen, eller snarare låter bli att satsa.
När Pisaresultaten från år 2022 publicerades intervjuade tidningen Läraren pedagogikprofessorn Fritjof Sahlström. Han konstaterade att det entydigt är så att ju mer pengar man satsar på utbildningen desto bättre blir resultaten, ”the more you spend the more you get”. Eller med andra ord, man får vad man beställer.
Du får vad du beställer (Saat mitä tilaat) var tidigare Sannfinländarnas slogan. Partiet har visserligen tonat ner sitt träffande motto men det fick ny aktualitet då finansminister Rikka Purra nyligen presenterade sitt budgetförslag. Purras förslag är en besk medicin för statsfinanserna, hon vill se nedskärningar på 873 miljoner euro nästa år och 2027 uppgår de till över en miljard euro.
Då utbildningsfinansieringen hela tiden naggas i kanterna kan man inte heller förvänta sig att Pisakurvan mirakulöst ska vända uppåt.
Också utbildningen drabbas i det spartalko som Purra skissar upp. Bland annat föreslås att universitetens indexjusteringar sätts på is, att kommunernas finansiering slimmas och att Utbildningsstyrelsen slopas. Osökt kommer man att tänka på Donald Trumps dekret att montera ner utbildningsministeriet i USA. Ett trumfkort i Finland har varit ett separat ämbetsverk med sakkunnig personal som verkställer de utbildningspolitiska besluten. Därmed har man rätt väl kunna slå vakt om en kontinuitet och vi har inte varit så känsliga för hur de politiska vindarna blåser. Att lyfta in vissa funktioner under Undervisnings- och kulturministeriet skulle göra den politiska styrningen mer påtaglig.
Nu vet vi inte ännu hur nedskärningslistan slutligen kommer att se ut. Purras regeringskumpaner har redan hunnit himla med ögonen. Men sparbetinget kommer inte att försvinna med det. Regeringen har tidigare bröstat sig och låtit förstå att utbildningen har en särställning och att man inte kommer att skära i den. Det har visat sig vara en tom floskel. Visserligen har man exempelvis gjort satsningar inom den grundläggande utbildningen men ser man till utbildningsfältet som helhet så uppgår nedskärningarna till över en halv miljard euro. Det slutar knappast här.
Då utbildningsfinansieringen hela tiden naggas i kanterna kan man inte heller förvänta sig att Pisakurvan mirakulöst ska vända uppåt. Den nedåtgående trenden är tråkig, men samtidigt är den helt förväntad. Man får nämligen vad man beställer.
