Affärsmannen och tidigare hockeybossen Harry ”Hjallis” Harkimo (Rörelse Nu) har inte tidigare utmärkt sig som en utbildningspolitiker. Men i Svenska Yles partiledardebatt ringade han träffsäkert in ett problem inom utbildningssektorn. Då företrädarna för regeringspartierna gärna framhöll sina utbildningssatsningar på 200 miljoner konstaterade Hjallis att det inte finns några garantier för att pengarna faktiskt når skolorna.
Det var synd att debattledarna inte tog fasta på Hjallis klockrena passning. För det är just här som skon klämmer. Regeringen fattar utbildningspolitiska beslut och allokerar pengar men utfallet är inte alltid det önskade i kommunerna. Det hade varit intressant att ta partiledarna på pulsen i detta återkommande dilemma. Undervisningsminister Anders Adlercreutz (SFP) tog dock självmant lyra. Han menade att det nog finns mekanismer som ska rikta pengarna till skolorna och hänvisade bland annat till begränsningen om hur många elever med ett visst stöd som kan undervisas av en lärare. Pengarna ska nog hitta sin väg till skolan men det stämmer att det finns ett visst rörelseutrymme, sade Adlercreutz.
Undervisningsministern uttryckte en viss oro för det utökade timantalet inom den grundläggande utbildningen. Precis som tidningen Läraren har rapporterat så har många tvåspråkiga kommuner redan från tidigare haft ett timantal som överstiger minimiantalet och man har upplever att man redan uppfyller de statliga ambitionerna och ser inte någon orsak att ytterligare utöka timantalet. Så är exempelvis fallet i Adlercreutz hemkommun Kyrkslätt.
Var finns de lyskraftiga finlandssvenska utbildningspolitikerna?
I Kyrkslätt passerades SFP av Samlingspartiet i kommunalvalet, men SFP är fortfarande en betydande maktfaktor i kommunen. Så också i många andra tvåspråkiga kommuner. När man nu går in i en ny mandatperiod och då utbildningen är kommunens klart största åtagande finns det en möjlighet att flytta fram sina positioner som ett bildningsparti. Med sin partiordförande på undervisningsministerposten sitter man i allra högsta grad i förarsätet. Det är en position som man inte har varit bortskämd med, det skedde senast för 35 år sedan. Frågan är om partiet till fullo har utnyttjat slagläget.
Utbildningsfrågorna hamnade i valrörelsen i skymundan av vården och de SFP-politiker som har haft en hög profil i vårdfrågorna, exempelvis Henrik Wickström och Karin Cederlöf, stod för lysande valresultat. Men var finns de lyskraftiga finlandssvenska utbildningspolitikerna? För den som är driven finns en nisch att fylla de närmaste fyra åren. Vem vill bevisa för Hjallis att han har fel?
