Det är en paradox – vi lärare jobbar i ett klassrum fullt med elever, men ändå är yrket ett ensamt yrke. Oftast planerar och genomför vi lektionerna ensamma. Vi fattar dagligen hundratals stora och små beslut utan att diskutera med eller rådfråga någon annan. Ingen, inte ens våra kolleger, vet egentligen vad vi gör i våra klassrum. För mig är just det här en av tjusningarna med läraryrket, att det är så fritt och att vi åtnjuter ett stort förtroende. Men gränsen mellan ”fritt” och ”ensamt” kan vara hårfin. Alla vill vara fria, men ingen vill känna sig ensam.
I sociala medier och kommentarsfält har tonen vridits upp och allt kraftigare ord används i inlägg och kommentarer. Vanligtvis vettiga människor skriver vidriga saker. Jag vet inte, kanske är det nödvändigt att skriva värst för att höras i mediebruset, kanske hörs man bara om man skriker högst och använder invektiv?
Trenden från sociala medier märks också i skolan, närmare bestämt i hur föräldrar kommunicerar med lärare och skolpersonal. En överväldigande majoritet av föräldrarna kommunicerar på ett vettigt sätt, och visst måste vi lärare kunna ta emot befogad kritik, men fallen där kommunikationen mellan hem och lärare går över styr växer. När meddelandena går från sak till person och trillar in vilka tider som helst på dygnet, då har en gräns passerats. När ord från föräldrar snurrar i huvudet, påverkar humöret och försämrar nattsömnen är det tungt att vara ensam.
Vad har vi för beredskap i skolorna att stöda lärare som blir utsatta? Vad kan vi göra för att ingen skall känna sig utelämnad och ensam? Vi har planer för jämställdhet, likabehandling och demokrati. Det finns anti-mobbningsplaner, räddningsplaner och miljöplaner. Kanske är det dags för skolor att utarbeta handlingsplaner för hur man går till väga när kommunikationen mellan vårdnadshavare och lärare blir inflammerad och osaklig?
En förfrågan på Twitter gav vid handen att det finns skolor som faktiskt har en plan, där rektor eller biträdande rektor går in när det behövs. Det låter vettigt att ledningen visar att de månar om sina anställdas välmående. Vi lärare har rätt till en dräglig arbetsmiljö och skall inte behöva stå ut med vad som helst.
Det här är en arbetarskyddsfråga. Det behöver finnas rutiner för hur det här hanteras i våra skolor, och de rutinerna behöver finnas färdigt utfunderade innan de behövs. Ingen skall ensam behöva stå emot obefogad kritik. Ingen skall behöva känna sig personligen påhoppad. Ingen lärare skall lämnas ensam.
