I tretton år gick jag i skolan – från första klass till studentklass – utan att få ett enda stipendium. Nu, drygt fyra decennier senare, har jag som lärare ansökt om och beviljats stipendier för minst en halv miljon euro.
Kanske kan min närmast maniska iver att delta i allehanda projekt, och att privat ansöka om medel för fortbildning, spåras till ett slags komplex från de där första tretton åren.
Stipendieansökningarnas rutiner har förändrats avsevärt sedan 1990-talet. Förr skrev man ett brev till Vännerna och Fonden och berättade vad man behövde pengar till. Sedan kom summan in på det konto man hade angett. Därefter var det bara att beställa fortbildningsresan och betala. Visst kunde det vara lite krångligt – särskilt när jag ordnade resor för fyrtio kollegor till Örö, Kumo, Vasa, Berlin eller Amsterdam.
Några snabba belöningar för extrajobbet fick man inte på den tiden. Som tack kunde det bli en rolig T-shirt med texten ”Ich bin ein Berliner” och en pilsner eller två. Men trots det var det både roligare och enklare att ordna evenemang då än vad det är i dag.
Numera ska pengarna sättas in direkt på Helsingfors stads konto – bakom lås och bom – då de kommer från Fonden. Inga medel betalas ut till dig personligen eller ens på skolans konto. Därefter ska du skapa en profil hos den resebyrå som staden har upphandlat. Redan här börjar många kollegor kasta in handduken och överge sina planer. Tårar sprutar och håret slits.
Sedan ska resebyrån, GBT Palvelutiimi, boka resor och hotell för dig och din grupp. Det innebär ofta att priset på fortbildningsresan stiger med 10–20 procent jämfört med den ursprungliga budgeten – tjänsterna kostar. Själv får du varken reservera, beställa eller betala din resa. Staden har ju ingått ett kontrakt. Samtidigt blir din arbetsinsats inte mindre. Du måste ändå fylla i massvis med uppgifter i olika appar och transparenta byråkratiska system.
Det var utan tvekan enklare förr. I dag är kontrollen från olika instanser omfattande, och de många mellanhänderna gör att fortbildningsresor har blivit byråkratiska, svåra och i viss mån dyrare att både reservera och redovisa.
Skulle jag mot förmodan vilja bekosta min fortbildning ur egen ficka går det bara om jag tar tjänstledigt utan lön. Tidigare kunde jag helt eller delvis betala en fortbildningsresa till S:t Michel själv och ändå få lön för de två dagar jag var borta. Den möjligheten är nu borta.
Kort sagt: förr fick man en pilsner som tack. Nu får man ett Palvelutiimi. Båda kan ge huvudvärk, men bara den ena släcker törsten.
