I dagens värld lyfts Finland ofta upp som ett gott exempel. Av olika orsaker är frågor som relaterar till försvar och beredskap på tapeten just nu, men det är ingalunda bara kring det som Finland hyllas.
Ni som jobbar i skolan har säkert stött på delegationer från olika länder, nära och långt ifrån, som velat bekanta sig med den finländska skolan och dess framgång. Jag har också tagit emot några fast min karriär som undervisningsminister ännu är ganska kort.
Pisaundersökningens sjunkande trend, framför allt hos pojkarna, har också lett till frågor – hur tänker Finland lösa det här?
För det första ska det sägas att resultaten ju fortfarande är bra, något skäl till helomvändningar finns inte av den orsaken, men förstås ska vi ju alltid försöka göra saker bättre.
En del frågeställare har undrat om inte det skulle krävas mera kontroll uppifrån – kontroll är helt uppenbart ett sätt man använder i olika länder för att försöka lösa upplevda problem.
Mitt svar har ändå alltid varit tydligt: det går bra här för att våra lärare har frihet att anpassa sin undervisning till det som fungerar bäst just i sitt klassrum. Lärarkåren i Finland hör till världens bäst utbildade, våra lärare är proffs. I de flesta länder krävs det inte en magisterexamen för att vara formellt behörig, som det gör Finland. Vår skolas framgång bygger på förtroende, ett förtroende som genomsyrar vårt samhälle – vi litar på lärarna. Om vi behöver arbeta för någonting så är det för mer tid att undervisa, och inte en för tungrodd byråkrati däromkring. Till exempel så har de rapporteringskrav lärare har förstås tillkommit för att fylla ett behov, men vi behöver hitta den rätta balansen. Det jobbar vi ännu på. I till exempel reformen av stödet för lärandet har vi försökt minska på papperarbetet så mycket som det bara har varit möjligt.
Att hitta ett enkelt svar åt våra gäster från när och fjärran på vad som är hemligheten med den finländska skolan är förstås inte helt lätt. Faktorerna är många och flera av dem anknyter både till vår historia och nedärvda traditioner samt annat som är svårt att kopiera rakt av i en annan kultur. Men i alla fall en sak kan man ta efter: Ge lärare den bästa utbildningen, och lita på att lärarna sköter sitt jobb.
Vi politiker ska blanda oss så lite som möjligt i hur ni sköter er undervisning, vilka böcker man läser och på vilket sätt känsliga teman behandlas. Det vi däremot ska göra är att säkerställa att ni har de resurser som behövs och förutsättningarna att utföra ert jobb – och göra de nödvändiga lagändringarna för att till exempel se till att mobilerna inte tillåts störa undervisningen. Och att ge er arbetsro efter större reformer. Vi jobbar vidare och målet är klart: att Finland fortfarande har världens bästa lärare, ett utbildningssystem som lever i tiden och elever som trivs och lär sig.
