Då min vuxne son fick sin diagnos stod jag handfallen. Hur hade jag missat?Klasslärare sedan femton år, med erfarenheter av diagnostiserade barn.
Så jag vände mig till psykologen som presenterat resultaten och sa:
”Vad har jag gjort för fel?”
”Du har uppenbarligen gjort rätt”, svarade hon. ”Men i vuxenlivet blir det andra förutsättningar.”
Så min kreativa, intelligenta och förvirrade son hade alltså ADHD. Jag som bara sett honom som en förvirrad professor. En som levt i skallen och glömt av yttervärlden emellanåt i sitt försök att lösa nästa mysterium. Men visst föll bitar på plats. I synnerhet för honom som äntligen fick ordning på sitt huvud. Och hans sömnsvårigheter fick en förklaring.
En tid efter förklarade han att: ”För att somna behövde jag stänga ner till tre.”
”Stänga tre, vad då?” frågade jag.
”Jag tänker typ åtta tankar samtidigt, lite som att ha åtta vägar i huvudet. För att somna måste jag lyckas stänga ner till tre.”
Jag hade dåligt samvete, men jag insåg även att jag inte sett hans personlighet som något ovanligt – som ett problem. Snarare känner jag mig hemma med sprudlande kreativa personligheter, även de introverta, de som behöver sin dos av egen tid för att orka. Jag tycker allt det där är sunt. Inspirerande. Normalt.
De senaste åren har jag arbetat med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (utan kognitiva problem). Genom att lyssna utan att döma, kan jag bättre förstå vad de kämpar med – när de inte själva kan. För hur förklarar man det normala för någon som inte tycker det är normalt? Min son kunde beskriva sitt normala först som vuxen och med hjälp av medicinering.
Det som förvånar mig är att det fortfarande finns fördomar. Okunskap som baserar sig på en norm om vad som är normalt. En krock mellan två sätt att se och uppleva världen på. Det skylls fortfarande på uppfostran. Bristande karaktär. Dumhet.
Utmaningen ligger i att inte blanda personlighet med diagnos.
Ibland hjälper ens personlighet att hantera sin diagnos, ibland försvåras det. En känslig person med ASD kanske får svårare att hantera känslorna. Någon med ADHD och behov av ordning får andra svårigheter. Men trots att en personlighet blandas med en neurologisk funktionsnedsättning måste man minnas att problematiken är en sak – personligheten en annan. Om vi vuxna blandar ihop dessa hur ska då barnet förstå att det inte är hen det är ”fel” på?
Så snälla, låt barn få plats att vara sig själva – och vägled dem genom deras diagnos-utmaningar.
