Samarbetet mellan hem och skola är viktigt för att skolarbetet ska lyckas. Budskapet står att läsa i en eller annan formulering i de flesta av skolans styrdokument. Vårdnadshavarna ska höras i alla frågor som gäller eleven, informeras om vad som sker i skolan och samarbetet ska alltid ske med barnets bästa i fokus.
Ändå är samtalen med vårdnadshavarna fortfarande ofta svåra, och såväl föräldrar som lärare bävar ibland för att möta varandra i olika skolärenden.
Relationen med vårdnadshavarna är så viktig men kan samtidigt upplevas som så ömtålig, att vi i skolan stundvis betraktar den som någon sorts finservis som vi knappt vågar använda. I vår strävan att värna denna skörhet förlorar vi ibland vår uppriktighet. Det är många lärare som kan vittna om möten med föräldrar där alla går som katten kring het gröt för att inte trampa någon på tårna, med klent resultat när det kommer till åtgärder som gör verklig skillnad.
Ibland kan uppriktighet göra ont, även när den framförs i sakliga ordalag. Det händer också att uppriktighet leder till reaktioner som kan vara jobbiga för den som kan ska vara budbärare. Det här är något som vi som lärare och annan skolpersonal tyvärr får vara beredda på, och som de flesta av oss också fått erfara. Det är lätt att tänka att man har goda intentioner och kan stöda sig på sin professionalitet i de här stunderna, men i praktiken är det inte så lätt att bara skaka av sig och gå vidare.
Skolans uppdrag har både breddats och förändrats de senaste åren, och stundom känns det som att vårt ansvarsområde vidgats till att gälla även sådant som vi saknar makt över. Som en följd av detta händer det att vi, som förväntas stöda och hjälpa eleven i alla lägen, anklagas för att fly vårt ansvar. Ibland måste vi ändå sträcka upp händerna och erkänna att vårt stöd inte hjälper. Om en elev varken sover eller äter spelar det faktiskt ingen roll hur mycket vi differentierar undervisningen, hindren för inlärning skapas av faktorer som vi inte rår över. Inga instuderingsfrågor hjälper den som spelar sig igenom nätterna. Vi kan hålla hur många lektioner om psykisk hälsa som helst; en tonåring som saknar rutiner och vuxna som upprätthåller dem kommer ändå att må dåligt. Och här måste vi våga vara uppriktiga och lägga ansvaret där det hör hemma, nämligen hos vårdnadshavarna.
Jag märker att jag tycker att det låter hårt när jag ser det på pränt. Så påverkad är jag av att i åratal upprepat mantrat att inte riskera samarbetet mellan hem och skola. Och ja, den relationen är viktig. Vårdnadshavarna är vår främsta samarbetspart. Men vi måste vara uppriktiga med varandra
